Herr talman! Det är givetvis en alldeles för enkel frågeställning eftersom den bygger på förutsättningen att man alltid kan reducera bort vinsten i ett resultat.
Ulla Andersson säger underförstått att privata företag är helt i sin ordning i den kommunalt finansierade sektorn, bara de går med förlust. Med den utgångspunkten är det ganska lätt att ställa sig frågan: Hur många alternativ skulle i så fall finnas?
Jag tycker att Ulla Andersson med den frågan gör sig lite blind för hela den diskussionen som vi hade i Sverige under monopoltiden. Då gav människor luft åt den maktlöshet som de kände över att de inte på något sätt kunde påverka vilken vårdcentral de blev tilldelade, vem som kom hem och utförde hemtjänsten, vilken äldreomsorg de kunde välja eller vilken förskola eller skola som de själva eller deras barn skulle gå i.
Detta är ett principiellt ställningstagande. Det är viktigt att människor ska ha möjlighet att välja mellan olika alternativ. Inget system är fritt från problem och utmaningar. Ifall det gamla systemet hade monopolets alla nackdelar handlar utmaningen i dag om att skapa vassa uppföljningssystem och tydliga kvalitetskrav som gör att de dåliga alternativen över huvud taget inte kommer in på marknaden och att i de fall kvaliteten i befintlig verksamhet blir oacceptabelt låg att de alternativen försvinner.
Det är utmaningen i dag och vad vi håller på med. Men valfriheten för den enskilde och personalen måste försvaras.