Fru talman! Sverige har, med statsministerns egna
ord, lyft politiken till den skapande statskonstens
nivå. Vi har, enligt statsministern, den mest
kompetenta regeringen någonsin. En del borgerliga
ledarskribenter menar att turerna kring
Öresundsbron är ett uttryck för fiffighet, för
''smartness'' och för politisk fingerfärdighet.
Min uppfattning är att statsministerns och
regeringens alla undanmanövrer, bortförklaringar
och uppskjutna beslut kring Öresundsbron är ett
tydligt och beklagansvärt exempel och tecken på
regeringsmaktens förfall.
Genom ett fifflande med beslutsprocessen, som
skadar tilltron till politiken och respekten för
regeringsmakten, har statsministern lyckats klamra
sig fast vid regeringsmakten. Regeringen är sliten
och splittrad. Den orkar inte ta itu med den 14-
procentiga arbetslösheten och den brant stigande
statsskulden. Den orkar bara ägna sig åt en sak,
nämligen att försöka sitta kvar.
Nu är vi i det märkliga läget att statsministern
tänker tillåta miljöministern att reservera sig mot
ett kommande beslut om Öresundsbron. Det är
klart att min fråga är om statsministern skall tillåta
att miljöministern sitter kvar, samtidigt som han
fråntas ärendets fortsatta hantering. Skall
regeringen ha en miljöminister som inte har ansvar
för det som enligt Carl Bildt är det största miljö-
och planärende som någon svensk regering har
haft?
Fyrpartiregeringen tänker dessutom begära
svenska folkets förtroende att regera Sverige under
de kommande fyra åren. Brobygget kommer under
många år att kräva nya ställningstaganden. Skall
kommande centerstatsråd tillåtas att
fortsättningsvis reservera sig? Skall också andra
statsråd få avsäga sig ärenden när de inte finner det
partitaktiskt motiverat att ta det ansvar som följer
av att sitta i en regering och styra landet?