Fru talman! Det senare var kanske mindre en fråga
än ett polemiskt inlägg, men det slutade i alla fall i
en fråga. Om jag får vara litet envis vill jag hålla
mig till sakfrågan; jag råkar nämligen tycka att den
är viktig.
Det borde bekymra Ingvar Carlsson att den
utformning av förbindelsen som hans regering
träffade avtal om icke fyller de miljökrav som vi
ställer. Det är ett besvärande faktum, och jag tar på
mig en del av detta själv, därför att jag röstade för
detta avtal. Det innebar att den utformning av
förbindelsen som ni förhandlade fram inte
tillfredsställer de krav på nollösningen som måste
ställas. Jag talar då om den moraliska, långsiktiga
förpliktelsen gentemot den ekologiska balansen i
Östersjön.
Det har lett till en situation där vi successivt
försöker miljöoptimera denna förbindelse, så att
det skall bli entydigt och klart för alla att ett ja till
bron också innebär ett ja till miljön. Jag vill inte
acceptera en situation där ett ja till bron uppfattas
som ett nej till miljön. Det kräver ett nogsamt
arbete med att miljöoptimera denna förbindelse.
Jag är då beredd att ta den ''översäkerhet'' som det
innebär att be Vattendomstolen verifiera
slututformningen. Det ger mig den säkerhet som
gör att jag kan säga att ja till bron är ja till miljön.
Jag vet numera att den utformning av förbindelsen
som Ingvar Carlsson undertecknade inte gjorde det
möjligt att säga det som jag som statsminister vill
kunna säga.
Ingvar Carlsson tar upp en icke ointressant
konstitutionell fråga, och den förtjänar en seriös
debatt. Jag försökte besvara den litet i slutet av min
information. Instrumentet att anteckna avvikande
mening till statsrådsprotokollet är ett allvarligt
instrument, bör användas endast ytterst sparsamt
och bör kunna motiveras på ett logiskt sätt i varje
enstaka fall.
I det här fallet rör det sig om naturresurslagen.
Ingvar Carlsson känner till naturresurslagen lika
väl som jag. Den handlar om att man väger olika
intressen mot varandra. Jag kan ta ett konkret
exempel.
Koncessionsnämnden för miljöskydd har ansett att
Lernacken där brofästet skall göras på den svenska
sidan är ett riksintresse för naturvården. Man kan
då säga att det finns andra riksintressen, t.ex.
fullföljandet av avtalet med Danmark och
kommunikationsintresset. Det är ett fullt legitimt
intresse, med hänsyn till den avvägning som görs
inom naturresurslagen. Hur man väger det avgörs
dock i ganska stor utsträckning av den
grundläggande inställning man har till avtalet med
Danmark och den utformning som det fick.
I och med att detta var en fråga som splittrade
denna kammare i maj 1991, kan det föras fram till
olika avvägningar inom ramen för
naturresurslagen. Det är den logiska och den av mig
accepterade grunden för att detta instrument i detta
sammanhang skall kunna användas.
Av en pressträff som Ingvar Carlsson tydligen hade
i går kväll har jag förstått att han anser att frågan
skall lösas, och bara kan lösas, genom att Centern
drivs ut ur regeringen. Jag skulle få sitta kvar av
någon anledning. Men Centern skulle drivas ut ur
regeringen, därför att det på något sätt inte var
rumsrent i den här hanteringen.
Låt mig för det första säga att detta skorrar litet illa
mot bakgrund av att Ingvar Carlsson själv talar om
sina breda regeringar över blockgränsen, där
tydligen Centerpartiet nu är exkommunicerat.
För det andra är detta icke min filosofi. Min filosofi
är inte bara att i fysisk bemärkelse bygga broar till
andra länder, utan min filosofi är också att försöka
bygga politiska broar mellan partier som kanske
har olika utgångspunkter. Man skall kunna finna
varandra utan att ställa till tumult och lösa problem
på ett praktiskt och bra sätt och i detta fall med
utgångspunkt från ett miljöengagemang, där
Centern faktiskt har ett och annat att bidra med i
vilken regering det än vara månde.