Fru talman! Jag lyssnade till statsministern i en
debatt härförleden då han citerade Bibeln och sade:
Ja är ja, och nej är nej, och vad därutöver är är av
ondo. Jag konstaterar att det har förekommit
väldigt mycket av ondo i statsministerns retorik
under den senaste tiden. Beskeden har, i den mån
de har varit besked, varit mycket motstridande.
Jag vill nu koncentrerar mig på frågan om en
nollösning beträffande vattengenomströmningen.
Jag kan först konstatera att denna nollösning fanns
med i riksdagens beslut 1991. Det är således
ingenting som den nuvarande borgerliga regeringen
har hittat på. Det avtal som jag undertecknade
förutsatte att förändringar i den tekniska
utformningen beträffande halvön, den konstgjorda
ön och muddringarna skedde så att miljökraven,
inklusive nollösningen, kunde uppfyllas. Det
projekt vi talade om 1991 är alltså samma projekt
som det vi talar om nu. Statsministern skall inte
försöka göra gällande att det är något nytt projekt,
utan de revideringar som nu görs förutsattes av den
socialdemokratiska regeringen men måste ske efter
den lagstadgade prövningen.
Statsministern åkte till Danmark och kom hem med
ett besked om att vi nu är framme vid den punkt
då vi kan säga att detta är en lösning och att denna
lösning är noll, och med noll menas i detta fall noll.
Det var det besked vi lyssnade till vid årsskiftet.
Vattendomstolen gav redan i november besked om
att nollösningen kunde åstadkommas.
Nu vill jag fråga: Litar inte regeringen längre på
Vattendomstolens tidigare yttrande? Litar
statsministern inte längre på den danska
regeringens försäkran om att den på den danska
sidan är beredd att uppfylla kraven på en
nollösning? Varför återigen dessa turer, onödig
tidsutdräkt och tvetalan?