Fru talman! I det här ärendet, som rör motionsbe-
handling från inte mindre än tre år, 1998, 1999 och
2000, tänkte jag beröra frågan om äganderätt och
ersättningsregler. Jag tänkte beröra viltskador och
gränsen för fjällnära skog och kanske också säga
någonting om forskning och utveckling.
Men först, fru talman, finns det alltid när vi dis-
kuterar skog och skogspolitik anledning att påminna
oss själva och andra om den svenska skogens och den
svenska skogsnäringens stora ekonomiska betydelse.
Med all respekt för den s.k. nya ekonomin och dess
betydelse finns det inte en näring som är så viktig när
det gäller vår export och indragandet av exportin-
komster till vårt land som just skogen och skogsnä-
ringen. Den är i själva verket en omistlig del av det
som ska betala vår välfärd och vår handel med andra
länder.
Privata skogsägares och skogsbolags möjligheter
att förfoga över och bruka sin skog inom ramen för
skogsvårdslagstiftningen är en grundbult i skogsnä-
ringen. Det har varit förutsättningen för det svenska
skogsbeståndet och för att skogsförrådet stadigt har
ökat i volym, värde och avkastning. Men det förhål-
landet har också varit en garanti för den oerhörda
mångfald som finns i fauna och flora och som vi har
förmånen att kunna uppleva i våra svenska skogar.
Tyvärr hotas ständigt den här äganderätten och
förfoganderätten av ingrepp från stat och kommuner,
med oförstående och ibland tyvärr okunniga politiker
i spetsen.
I reservation nr 1, som jag ber att få yrka bifall
till, fru talman, skriver vi om den äganderätt jag nyss
nämnde och ersättningsregler vid intrång från det
allmännas sida. Här har tillkommit många nya lagbe-
stämmelser som just ger stat och kommun möjlighet
att inskränka de enskildas och bolagens rätt att bruka
sin mark på ett rationellt och företagsekonomiskt sätt.
Vi har i denna kammare, i varje fall dess majori-
tet, antagit en ny miljöbalk, där just ersättningsregler-
na inte har anpassats till grundlagens krav på att man
ska få ersättning om det allmänna gör intrång i mark-
ägarnas förfoganderätt. Det här vänder vi oss emot
och i detta sammanhang yrkar vi alltså bifall till re-
servation nr 1.
Redan när vi i riksdagen för några år sedan ändra-
de i jaktlagstiftningen diskuterades vådan av viltets
härjningar i skogen och skadorna på kanske framför
allt tallplantering och tallungskog. Då ändrade riks-
dagen i lagstiftningen och gav markägarna ett större
ansvar och en större frihet att beskatta viltstammarna
på ett sådant sätt att de blev tolerabla ur skogsskade-
synpunkt. Vi instiftade någonting som kallas älgsköt-
selområden, där alltså markägarna och jakträttsinne-
havarna har stor frihet att reglera viltstammarna.
Tyvärr ser vi tendenser till att viltskadorna på
skogsplantor och ungskog inte har lösts på ett till-
fredsställande sätt. Vi ser tyvärr en tendens till att
skogsintressena kommer till korta gentemot jäga-
rintressena. Därför tror vi att det finns anledning att
göra en översyn och en utvärdering av hur denna
lagstiftning om framför allt älgskötselområdena har
fungerat för att vid behov göra förändringar i den-
samma.
Det är ungefär tio år sedan riksdagen senast be-
handlade frågan om skogsbruk i fjällnära skog. Efter-
som det enligt riksdagens mening, och jag håller med
om det, är viktigt med stor återhållsamhet vid bedri-
vande av skogsbruk i de skogarna är det också viktigt
att gränsdragningen mot övrig skog grundas på en
riktig biologisk och skogsteknisk bedömning, t.ex.
när det gäller återväxtmöjligheter och sådant.
Vi tror och anser att det nu är dags att gränsdrag-
ningen mot fjällnära skog borde ses över. Saker och
ting ändrar sig. De lokala förutsättningarna ändras på
grund av t.ex. avverkningar. Vi tror därför att en mera
verklighetsnära dragning av gränsen skulle kunna
gynna lokal sysselsättning och råvaruförsörjning utan
att det skulle behöva göras avkall på omsorgen av den
fjällnära skogen.
Jag sade också att jag skulle nämna något om be-
hovet av forskning och utveckling inom skogsnäring-
en. Högre förädlingsgrad och högre mervärde är le-
dord i många sammanhang och för många näringar,
så naturligtvis också inom skogsnäringen. Enligt vår
mening finns det många skäl för att satsa mer på
forskning och utveckling inom skog och skogsindust-
rin. Vi tycker, fru talman, att det fortfarande avdelas
för lite resurser inom t.ex. Lantbruksuniversitetet för
en mer marknadsinriktad forskning och utveckling.
Vi tycker också - och vi föreslår i en reservation - att
vi också borde pröva skogsfakultetens koppling till
SLU. Flera separata fakulteter vid flera lärosäten
skulle alldeles säkert innebära att den ekonomiska
mångfalden gynnades.
Fru talman! Jag vill därmed upprepa att jag yrkar
bifall till reservation nr 1.