Fru talman! Med viss stolthet kan vi från Sveriges
sida påstå att vi vid en internationell jämförelse har
den skogsindustri - det gäller också skogsägarna -
som är mest miljömedveten och mest miljöengagerad.
Vi kan med stolthet påstå att skogsindustrin till stor
del har skapat Sveriges välstånd och att den årligen
skapar stora nettointäkter. Vi är i denna bemärkelse
nästan en bananrepublik.
Jag har sagt detta i tidigare debatter, och jag vill
upprepa det nu, men jag har också sagt att
skogsvårdslagens formuleringar om att miljömålet
ska jämställas med produktionsmålet inte har kunnat
realiseras.
En ny skogspolitik måste därför innebära ett vid-
synt sätt att se på skogen, där skogen som råvarupro-
ducent är en del. En ny skogsvårdslag borde i stället i
grunden vara en lag som karakteriseras av hänsyn till
ett fungerande skogsekosystem. Skogsbruket, med
den nya biobränsleverksamheten, borde kanske mer
regleras av en lag som kopplas till just skogsindust-
rins verksamhet. Jakt och övrig rekreation bör också
regleras i en ny lag.
Skogsstyrelsen har sedan tidigt 90-tal ett förslag
till kalknings- och vitaliseringsprogram mot försur-
ning av skogsmarken. De huvudmål som man har satt
upp är att skogsmarkens uthålliga produktionsförmå-
ga ska bevaras, att skogarnas vitalitet ska behållas, att
skogsmarkens läckage av bl.a. aluminium till yt- och
grundvatten ska minska och att försurningens negati-
va effekter på flora och fauna ska motverkas.
Under en lång följd av år har en storskalig sats-
ning på skogsmarkskalkning drivits igenom. Man har
använt olika larmrapporter som dykt upp som före-
vändning för att försurningen är orsaken och kalk-
ningen lösningen. Det gäller också ökade barrförlus-
ter, kådflödessjukan, älgsjukan, risk för skogsdöd
osv. När forskare har pekat på svaga eller kanske
rentav obefintliga samband har man använt nya ar-
gument för att få igenom kalkningen.
En grupp forskare vid SLU i Uppsala skriver så
här i en rapport: Vi kan i dag inte se att skogsmarkens
produktionsförmåga eller skogarnas vitalitet hotas
inom den närmaste framtiden.
Man skriver vidare att skogsbrukets bidrag till
markförsurningen är lika stort som bidraget från luft-
föroreningar och att skogsbrukets andel kan förväntas
öka med ökad tillväxt och ökat uttag av biobränsle.
Kanske var det en från början omöjlig uppgift att
jämställa produktionsmålet med miljömålet. Detta var
någonting som miljöorganisationerna varnade för.
Man varnade för att naturvården skulle bli den stora
förloraren.
Om man ser lite på historien kan man konstatera
att de krav på förändringar i skogsbruket som fältbi-
ologerna förde fram på tidigt 70-tal i dag är helt till-
godosedda. I början på 90-talet hävdade Naturskydds-
föreningen att Sverige borde kunna avstå 1 % av
skogsmarken för naturvård. Det var omöjligt och
orealistiskt, trodde många. I dag vet vi bättre. Forska-
re hävdar att 9 till 16 % av skogsmarksarealen måste
avsättas för naturvård.
Det har från talarstolen tidigare hänvisats till en
färsk nyckelbiotopsinventering. Jag vill citera från det
senaste nyhetsbrevet från LRF Skogsägarna, där man
skriver om detta att det tidigare uppskattades att det
fanns nyckelbiotoper på knappt 200 000 hektar i
landet, medan den genomförda kontrollinventeringen
indikerar att det är 800 000 hektar. Differensen är
störst i norra Sverige, skriver Skogsägarna. Man
skriver vidare i brevet: "Mot bakgrund av kontrollin-
venteringen vill LRF Skogsägarna gärna diskutera en
omprövning av begreppet nyckelbiotop så att man i
skogsbruket fångar upp och skyddar områden med
höga naturvärden. En rimlig arealandel för nyckelbi-
otoper kan vara någon procent av den produktiva
skogsmarken, dvs. den andel som skogsvårdsorgani-
sationen tidigare uppskattade som s.k. värdekärnor.
För lägre prioriterade objekt i nyckelbiotopsinvente-
ringen bör rådgivningen inriktas mot särskild hänsyn
till naturvärdena."
Det här är intressanta rader från skogsägarna.
Fru talman! Jag vill beröra också växthuseffekten,
som i hög grad rör debatten om skogspolitik. Växt-
huseffekten är det kanske mest allvarliga miljöhot
som vi nu ser. Utsläppen av olika växthusgaser måste
kraftigt reduceras. Sverige har i förhandlingar fört
fram det svenska skogsbruket som en stor kolfälla
och sagt att det binds mycket kol när organiskt mate-
rial tillväxer. Nyligen har forskare dock presenterat
resultat som pekar på att skogsbruket på våtmarker
som dikats och sedan beskogats inte ger en nettoin-
bindning av kol, utan mer koldioxid avgår i stället vid
nedbrytningen av organiskt material jämfört med vad
som byggs in i tillväxande trädbiomassa. Samtidigt
finns risken för att också andra växthusgaser kan avgå
vid nedbrytningen.
I Sverige har vi dikat stora arealer för både jord-
och skogsbruk. Våtmarker är i dag en brist i många
områden, speciellt i södra och mellersta Sverige.
Frågan om avsättningen, som vi vid varje debatt
har anledning att beröra, är en fråga som Sverige då
och då får kritik för. Jag tänker på avsättningen till
det gemensamma naturvårdsprogrammet i Europa,
Natura 2000. Det är alltså viktigt att vi klarar av det. I
dessa dagar ska kommunerna till länsstyrelserna läm-
na in förslag på områden. I det arbetet ska kommu-
nerna ta endast naturhänsyn. Åtminstone om jag ser
till inventeringen i mitt eget län har jag anledning att
vara tveksam till om man bara tar den hänsynen.
Det finns också ett stort behov av reservat för våra
rekreationsmöjligheter. Några riktigt stora skogsom-
råden borde tillskapas i södra och mellersta Sverige
där man kan få uppleva tystnaden och som primärt är
avsatta för människans behov.
Men det problem som uppstår för skogsägarna vid
de här avsättningarna, fru talman, har också berörts
här i talarstolen. Jag läste i hemmatidningen, UNT, i
går morse om hur skogsägare förtvivlat påstår att de
nu tvingas lämna sina jord- och skogsbruk av den här
anledningen. Visst är det viktigt att man får en över-
syn av ersättningsreglerna. Om jag har förstått det rätt
kommer vi att presenteras en sådan översyn inom
kort. Det hoppas jag.
Sedan några år har Skogsstyrelsen ett sektor-
sansvar för skogsmarken och naturvården. På många
håll råder dålig överensstämmelse mellan länsstyrel-
sernas arbete och skogsvårdsorganisationens verk-
samhet. För skogsägaren är det frustrerande att staten
kommer med olika signaler från två närstående myn-
digheter som båda ska företräda naturvård. För natur-
vården vore det bäst om man lade ansvaret under
länsstyrelsen. Vi har sagt det här tidigare från vårt
partis sida.
Fru talman! Nuvarande skogsvårdslag är redan
föråldrad. Vi ser fram emot att vi så småningom,
inom en inte alltför avlägsen tid, får diskutera en ny
lagstiftning. I en reservation, fru talman, pekar jag på
statens ansvar vid köp av skogsmark. Jag vill yrka
bifall till reservation nr 6 som berör den frågan.