Fru talman! Det verkar som om den nordiska välfärdsmodellen per automatik betyder höga skatter. Jag trodde att det var stora skatteintäkter som var en viktig del i välfärden, och stora skatteintäkter får man om många betalar mycket skatt. Då kanske skattesatsen till och med kan vara lägre. Det handlar om hur ekonomin fungerar. En hög aktivitet i ekonomin genererar stora skatteintäkter utan att skattesatsen behöver bli jättehög. I Ulla Anderssons värld verkar dock den höga skattesatsen vara ett självändamål. Vi känner till länder som prövat den taktiken och vet hur det gått för dem.
Det låter som om vi inom äldreomsorgen i Sverige haft något slags jätteproblem. Därför kan man fråga sig: Vad gjorde Ulla Andersson och hennes partikamrater under de gångna åren då de samarbetade med Socialdemokraterna? Är hon ansvarig för den misär som hon beskriver finns inom äldreomsorgen?
I stället för att minska antalet äldreboenden stimulerar vi nu genom statliga stimulanspengar byggandet av fler äldreboenden. Vi ger stimulanspengar för att öka kvaliteten i äldreomsorgen. Vi utreder hur vi ska kunna skapa en bättre garanti för att äldre människor ska uppleva värdighet i äldreboendet. Vi försöker utforma system som skapar mer valfrihet för de äldre när det gäller valet av hemtjänst så att de själva får välja vem som kommer hem och hjälper dem. Allt detta är offensiva satsningar som vi genomför och kommer att genomföra.
När det sedan gäller ekonomins fundament, att bära alla dessa kostnader, måste vi ha jobb inom ekonomin. Vi måste skapa skatteintäkter. Det är så kommuner kan anställa fler människor till att jobba inom äldreomsorgen. Om man tror att jobben stimuleras fram bara genom att höja skattesatserna har man inte förstått mycket av sambanden i svensk ekonomi. Då behöver man nog gå den grundkursen i stället för att försöka utmåla regeringens ekonomiska politik som ett hot mot välfärden. Den är tvärtom en förutsättning för en god välfärd.