Fru talman! Mikaela Valtersson får nog be de vetenskapliga instituten att lyssna på henne, för det är de som använder hushåll som definition på fördelningspolitisk enhet. Det är därför även jag använder det. Det är det vedertagna sättet att mäta ekonomisk standard. Det kanske också är rimligt att titta på vad hushållet som man lever i omfattar. Det kan vara barn, det kan vara vuxna, och det kan vara en eller flera.
Att många har det knapert innebär inte att man ska sluta göra det som även långsiktigt är rätt. Om man inte löser de långsiktiga problemen, exempelvis bristen på jobb i svensk ekonomi, skapar man heller ingen grund för att kunna hjälpa människor som har det knapert. De grupper vi nu talar om, alla de som har ett arbete, har fått kraftiga skattesänkningar som förstärkt deras köpkraft, deras ekonomi. Det är en viktig del i detta. Där har koncentrationen legat på människor med låga och medelhöga inkomster. Det handlar om vanliga löntagargrupper som förskollärare, sjuksköterskor, vårdbiträden, metallarbetare, byggnadsarbetare. Alla dessa grupper - och här finns många av dem som Mikaela Valtersson talar om - har fått skattelättnader som innebär att de fått bättre möjligheter att klara sin ekonomi.
Om vi nu har ett läge där vi måste skapa fler jobb för att grunden för samhällsekonomin ska fungera bättre och för att kunna ge dessa människor ökade inkomster i handen kan vi inte samtidigt höja både bidragen och skatterna så att vi stryper arbetsutbudet, kväver den högkonjunktur vi har och skapar inflation och ett färre antal jobb. Det leder inte till att dessa människor får det bättre. Tvärtom leder det till att vi får en sämre ekonomi med färre jobb och högre räntor. Om man ska se något gemensamt mellan oppositionspartierna så är den sammantagna bilden den att de för en omvänd konjunkturpolitik, det vill säga höjer skatter och stryper arbetsutbudet, vilket är helt fel politik i detta konjunkturläge.