Rättsväsendet

Fru talman! Inledningsvis skulle jag vilja rikta ett

tack till våra tjänstemän på justitieutskottet som har

gjort ett fantastiskt arbete med betänkandet. De är

egentligen värda en stor applåd.

Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr

7 och reservation nr 20. För övrigt står vi bakom alla

våra reservationer och särskilda yttranden.

Jag ska under mina 15 minuter försöka att ta upp

inledningen, polisen och kriminalvården. Jag ber om

förbarmande om jag inte lyckas hålla de här minuter-

na exakt.

I vårt särskilda yttrande nr 2 står följande:

"En fungerande rättsstat är grundförutsättningen

för ett gott samhälle där de demokratiska värdena och

värderingarna överförs från generation till generation

och där gemenskapen bygger på respekt för varje

människas unika värde."

Det är liksom själva grunden för ett rättssamhälle

enligt oss kristdemokrater.

Regeringen skriver i budgetpropositionen att

"Politikområde Rättsväsendets ekonomi har under

1999 liksom under 1998 varit stabil." Jag måste säga

att vi kristdemokrater är lite förvånade över denna

bild av verkligheten.

Dagliga krisrapporter om ökad våldsbrottslighet,

alltför få och stressade poliser, stängda polislokaler,

outredda brott, nedlagda tingsrätter och tingsrätter

med hot om nedläggning, inhuman kriminalvård,

bristande resurser, utbränd personal och underskott

inom så gott som samtliga myndigheter. Regeringens

bild av detta är stabilitet!

Hela det betänkande vi behandlar i dag bekräftar

bilden av stora problem inom rättsväsendet. Jag ska

under några minuter läsa upp några uttalanden från

betänkandetexten. Jag kommer inte att ta mig tid att

uppge sidorna. Men ni får gärna återkomma om ni

vill kontrollera mina uppgifter.

Polisens brottsutredande arbete ger anledning till

oro.

Genomströmningstiderna har blivit längre.

Nyrekryteringen av missbrukare bland ungdomar

har ökat.

Angående den ekonomiska brottsligheten har an-

talet äldre ärenden minskat, men de mer omfattande

ärendena återstår, vilket också detta "inger utskottet

viss oro".

Närpolisreformen fungerar inte.

Riksåklagaren har uttalat oro över utvecklingen av

polisens brottsutredande verksamhet, möjligheten att

klara upp brott har minskat under 90-talet och för

detta ger utskottet än en gång uttryck för "en viss

oro" och välkomnar regeringens intentioner om en

översyn.

Det behövs bättre rekrytering av poliser till gles-

bygd.

Inom kriminalvården minskad programverksam-

het, minskad andel narkomaner i behandlingspro-

gram.

Alltför få placerade enligt paragraf 34. Finansie-

ringsfrågan är orsaken, enligt utskottet.

Under 1999 har man arbetat med att höja rappor-

teringsfrekvensen hos personalen, står det i betänkan-

det. På en direkt fråga till kriminalvårdens säkerhets-

chef i utskottet konstaterades att det snarare är så att

rapporteringsbenägenheten hos personalen har mins-

kat på grund av rädsla.

Samarbete med frivilligorganisationer är bra säger

regeringen, men i utskottstexten noterar man samti-

digt att kriminalvårdens personal har mött problem

med att genomföra detta samarbete på grund av bris-

tande ekonomiska och personella resurser.

Sedan är det frågan om häktessituationen. Ut-

skottet konstaterar att de åtgärder kriminalvården

vidtagit under de senaste åren ännu inte har fått av-

sedd verkan. Antalet fängelsedömda i häkte i avvak-

tan på fängelseplacering är alltjämt oförsvarligt högt.

Regeringen anför att behovet av kompetensut-

veckling bland kriminalvårdens personal för närva-

rande är mycket stort. Antalet utbildningsdagar mins-

kade med 25 % under 1999. Det anser utskottet är

mycket otillfredsställande.

Ja, listan blir lång med konstateranden av majori-

teten i utskottet. Det här och det här fungerar inte. Så

avstyrks alla motioner från kristdemokraterna och

oppositionen som innehåller förslag på förbättringar

av polisens och kriminalvårdens situation. Hur går

detta ihop? Kan vänsterfalangen, socialdemokraterna

med stödpartierna, på ett trovärdigt sätt förklara för

oss andra och för myndigheterna och deras personal

som lever i denna verklighet hur detta går ihop?

Vi kristdemokrater ser mycket allvarligt på ut-

vecklingen i rättssamhället, där bristande resurser har

lett till en rad negativa effekter. Den ökade och den

avancerade brottsligheten måste mötas med kraftfulla

insatser, både på kort sikt och på lång sikt.

I regeringsförklaringen för år 2000 citerar Göran

Persson Olof Palme som en gång sade: Barnen ska stå

främst. Den enda praktiska anknytningen till framti-

den som vi egentligen har är barnen. Barns och ung-

domars villkor i dag är avgörande för hur framtidens

Sverige kommer att se ut. En framtidsinriktad politik

kräver att barnen står i centrum.

Detta är precis vad vi kristdemokrater tycker är

angeläget. Att arbeta förebyggande, komma in tidigt

och skapa levnadsvillkor som gör att barn och unga

kommer rätt i livet är det allra viktigaste inom rätts-

väsendet. Det är också därför som vi anslår 10 miljo-

ner för att genomföra en landsomfattande kampanj

som i första hand skulle vända sig till föräldrar och

personalgrupper som arbetar med barn. Kampanjte-

mat skulle kunna vara: "Föräldrarna är samhällets

viktigaste brottsförebyggande resurs." Men den mo-

tionen har också avstyrkts.

Lite längre fram i regeringsförklaringen står det

att brott ska bekämpas liksom brottens orsaker. Poli-

serna ska bli fler, och polisens förmåga att förebygga

och klara upp brott ska öka.

Ja, det är en bra inriktning, men den är inte tro-

värdig då den inte går hand i hand med konkreta

insatser. Den väg den regerande vänsterfalangen har

valt har i stället under en lång tid handlat om att dra

ned och beskära. Nu år 2000 skördar vi konsekven-

serna av detta.

Då kan jag inte annat än kommentera Alice

Åströms retorik. Den är densamma som i fjol. Jag

läste i protokollet från fjolåret att vi i oppositionen

föreslog mer pengar. Men Alice Åström sade själv i

fjol att för polisens del behövs det inga mer pengar.

Nu har hon ändrat sig därför att verklighetsbilden har

förändrats. Ja, vi ändrar oss också när verklighetsbil-

den ändrar sig. Det är det man måste göra som politi-

ker.

Kärnan i kristdemokratisk politik är att arbeta fö-

rebyggande, att ha långsiktighet och mindre av

akutinsatser då det redan har gått snett. Tyvärr har

regeringen valt akutinsatsvägen. En del saker försö-

ker man att åtgärda i årets budgetproposition, som

man kallar "den historiskt största satsningen på rätts-

väsendet". Tyvärr har nedmonteringen gått så långt

att man omöjligt kan vända rodret i en handvändning.

I december 1999 stod jag här och fick försvara

varför kristdemokraterna kunde vara så okunniga att

de ville ge polisen 180 miljoner utöver regeringens

budget. Vänsterfalangen försökte förlöjliga oss i

debatten. Ingvar Johnsson sade att Ragnwi Marcelind

får kristdemokraternas 1,5 % i högre anslag till poli-

sen att låta som en avgörande insats mot all ondska i

samhället. Han tyckte att det talade för sig självt.

Ja, 180 miljoner kronor marginaliserades. Men i

den nuvarande betänkandetexten säger regeringen

och utskottsmajoriteten att varje ny polis kostar ca 0,4

miljoner, och en ökning med 140 poliser skulle kosta

56 miljoner kronor. Ja, jag får väl citera Ingvar

Johnsson: Det talar för sig självt!

I år skulle jag vilja fråga Ingvar Johnsson: Hade

det inte varit bättre att redan i fjol ha yrkat bifall till

vårt förslag i stället för att komma igen i vårproposi-

tionen och erkänna att ni hade fel? Det är intressant

att i vårpropositionen blev 180 miljoner svaret på

polisens ekonomiska situation enligt socialdemokra-

terna.

Men nu är det år 2000, och redan i samband med

vårpropositionen medgav regeringen att polisväsen-

dets ekonomiska situation är bekymmersam. Både

polisen och kriminalvården har utnyttjat sina anslags-

krediter, och resursbehoven är stora trots nedskär-

ningarna. Regeringen skriver i sin budgetproposition

att med de resurser som nu tillförs polisväsendet kan

utbildningskapaciteten ökas så att det blir möjligt att

år 2001 anta omkring 660 polisstuderande. Vi väl-

komnar denna åtgärd. Vi har under flera år hävdat att

den är nödvändig. Vi beklagar dock att insatsen

kommer så sent och att det med beaktande av de

avgångar som kan förutses endast innebär 140 nya

poliser år 2001.

Detta kommer inte att räcka. Därtill kommer allt-

fler och allt längre sjukskrivningar inom poliskåren.

Den förhållandevis höga medelåldern och pen-

sionsavgångar framöver bidrar till att behovet av

nyrekrytering trots nuvarande insatser är väsentligt

större. Vi kristdemokrater har därför satsat 290 miljo-

ner för 2001 utöver vad regeringen anslår, och vi

säger att man borde omgående starta en tredje polis-

högskola.

Då rikspolischefen Sten Heckscher besökte ut-

skottet sade han: För närvarande har vi näsan över

vattenytan, men på sikt är polisen rena konkursboet.

Inom en tioårsperiod riskerar polisen att ha ett under-

skott på 10 miljarder.

Enligt Rikspolisstyrelsens egna beräkningar - jag

har med mig listan här - ser rekryteringen illavars-

lande ut. Även om man rekryterar 500 nya poliser

varje år fram till 2015, skulle det ändå innebära att

det 2015 finns en poliskår på bara 14 790 poliser. Det

är alltså långt ifrån det uppsatta målet som Rikspolis-

styrelsen har ställt om 19 000 poliser och också långt

ifrån det mål för 2001 som vår nya justitieminister

talade om i TV för en tid sedan, nämligen 16 700

poliser.

I dag är 5 000 poliser mellan 45 och 55 år. 3 600

är över 55 år. 50 % av poliskåren är över 45 år. I

Skåne är bara 3 % under 30 år.

Ett annat problem framöver är att få behålla de

nyanställda poliserna. Alltfler unga poliser slutar. Låg

lön, stress och en känsla av otillräcklighet driver dem

att söka andra jobb. Enligt vice ordförande i Polisför-

bundet Lars Ericson är det oftast relativt unga poliser,

mellan 35 och 40 år, som är mest benägna att lämna

yrket. Avhoppen sker till andra mindre slitsamma

yrken med högre lön. Kvar blir en grånad poliskår

med en allt högre medelålder. Långtidssjukskrivning-

arna blir alltfler. Detta märks bl.a. genom att många

äldre polismän får läkarintyg på att de inte orkar

arbeta skift. Var tionde polis har ett sådant läkarintyg.

I Stockholm har långtidssjukskrivningarna ökat

med 50 %. Andelen sjukskrivna på grund av psykiska

besvär ökade mest bland läkarna, därefter följt av

polisen. Kristdemokraterna menar att arbetsmiljön

måste förbättras avsevärt för polisen, och vi vill med

de resurstillskott vi har lagt fram också införa rehabi-

literande insatser.

Närpolisreformen infördes 1994 efter ett riks-

dagsbeslut. Reformen hade goda intentioner, och

många gick in i organisationen med glädje och för-

väntan. I dag har många tappat gnistan.

Enligt BRÅ, Brottsförebyggande rådet, har antalet

närpolisområden skurits ned från 480 till 360 under

de senaste åren. I dag finns det en närpolis per 1 400

invånare. Vi kristdemokrater har ett mål om att det

åtminstone ska finnas en närpolis per 1 000 invånare.

När inte polisen har resurser så att den kan be-

kämpa brottsligheten blir samhällsbilden annorlunda.

I dag har vi kommit dithän att kommunerna hyr in

vaktbolag. Bevakning, konsulttjänster och säkerhets-

utrustning omsätter 12,5 miljarder kronor om året. De

uppgifter som polisen inte hinner klara av får vakt-

bolagen klara av. På det sättet har faktiskt inbrotten i

min hemstad sjunkit med 80 %.

En viktig fråga att diskutera är hur Socialdemo-

kraternas rättspolitik förhåller sig till deras grundläg-

gande ideologiska tankar. Socialdemokraterna talar

om klasskamp och om att vilja motverka klassklyftor.

Men vad är det då som händer i samhället? Vad gör

den enskilde medborgaren som inte har råd att anlita

ett bevakningsbolag? Här erbjuds inga alternativ.

Polisen kan inte skydda hans egendom. Kostnaden för

vaktbolagets tjänster blir alltför hög. Näringsidkaren

skjuter inbrottstjuven i benet. Gärningsmannen blir

brottsoffer. Brottsoffret blir gärningsmannen som

hyllas för sina tjänster. Allmänhetens tilltro till rätts-

samhället får sig en allvarlig knäck.

Regeringen skriver i sitt brottsförebyggande pro-

gram Allas vårt ansvar att rättsväsendet inte ensamt

kan bekämpa brottsligheten, detta trots att medbor-

garna betalar skatt för att staten ska klara rättssäker-

heten på ett tillfredsställande sätt. Den nya inriktning-

en framgår ganska tydligt av programmet där det står

så här: "Ordningsvakter och väktare har en viktig roll

för att förebygga brott, liksom bevakningsföretag och

andra organ som verkar för ökad säkerhet i samhället.

I Tyrgghetsutredningens slutbetänkande föreslås

bland annat att användningen av ordningsvakter ska

utvidgas."

Hur blir det då med de som inte har råd att betala

för sin säkerhet? Kommer vi att få samma utveckling

som i USA? Jag kanske kan få ett svar på dessa frå-

gor av Ingvar Johnsson senare.

Fru talman! Till sist vill jag bara med några få ord

beröra kriminalvården. Vi vet att kriminalvården hade

ett underskott som aviserades i vårpropositionen med

240 miljoner, vilket regeringen blundade för. Nu

säger regeringen att man vill satsa hela 270 miljoner,

och detta ska räcka till 66 nya platser, till utökad

programverksamhet med ett hundratal nya platser och

till kraftfulla insatser för att bekämpa narkotikan på

anstalterna.

Men såvitt vi vet nu är underskottet för 2000 190

miljoner. Då är det förvånansvärt att man kan säga att

270 miljoner är en historisk satsning.

Enligt Stig Fjärstedt, planeringschef för kriminal-

vården, måste man betala tillbaka 175 miljoner av de

tilldelade resurserna på 270 miljoner, och då har man

bara 70 miljoner kvar. Dessa 70 miljoner ska räcka

till alla aviserade satsningar som justitieministern

talade om i TV i samband med Österåkershändelsen,

till bättre säkerhet, mer personal, mindre avdelningar,

66 nya platser osv. Det förstår vem som helst att när

det gäller kriminalvården handlar det inte om resur-

stillskott, det handlar om besparingar.

Här har vi anslagit 250 miljoner kronor utöver re-

geringens anslag till kriminalvården. Med dessa

pengar vill vi försöka förbättra programverksamhe-

ten. Vi vill se till att missbrukarna får genomgå sina

program för att de ska kunna bli fria från sitt miss-

bruk osv.

Mot bakgrund av det som jag har redogjort för i

mitt anförande skulle jag gärna vilja veta vad rege-

ringspartierna menar när de säger att allt står så väl

till. Skulle man kunna få en redogörelse? Planerings-

chef Fjärstedt sade i utskottet att det t.o.m. var nöd-

vändigt att utöka anslagskrediten för att man ska

kunna jobba vidare. Är det regeringspartiernas me-

ning att kriminalvården ska arbeta med lånade peng-

ar? Är det detta som är långsiktig verksamhet?