Rättsväsendet

Fru talman!

"Mitt ansikte var svullet, missformat och med

samma färg som en praktfull solnedgång alldeles före

nattens inbrott, mitt leende clownaktigt förvridet på

grund av min spräckta läpp.

Mamma, oh, mamma hade han sagt och ögonen

var jättelika.

Och sedan kom han ihåg hemligheten, kom ihåg

alla dessa morgnar efter de hemska ljuden och skri-

ken, hur hans far brukade sitta vid bordet och dricka

kaffe, hur alla betett sig som om allt var precis som

det skulle. Och han frågade: Var det en olycka?"

Dessa ord är tagna ur en bok som jag läste i som-

ras. Författaren heter Anna Quindlen. Titeln är Svart

och blå.

Boken har satt ganska djupa spår i mig, inte bara

därför att den så tydligt beskriver hur det är att bo i en

sådan här familj både för mamman och för barnet

utan också på grund av den kontrast som uppstod när

jag läst färdigt, när jag ställde boken i bokhyllan och

tackade för en mycket givande insikt i hur ett liv kan

vara. Jag fick möjlighet att leva mig in i hur det kan

vara att leva ett sådant liv i helvetet och hur det är för

väldigt många kvinnor och barn i detta land och i

övriga världen för vilka det inte går att ställa in en

bok i bokhyllan och lämna det bakom sig.

Ca 15 000 kvinnor anmäler årligen att de utsatts

för misshandel. Om var och en av dem gjorde som

Anna Quindlen och skrev en bok som är ungefär tre

centimeter tjock så skulle en stapel av dessa böcker

bli 450 meter hög. Det är tre Kaknästorn ovanpå

varandra.

Justitieminister Thomas Bodström är tyvärr inte

här i dag, men han lovade för någon vecka sedan i

medierna att skulle stärka skyddet för kvinnorna. Han

sa att regeringen kunde tänka sig att eventuellt införa

elektronisk fotboja på mannen för att stärka kvinnans

skydd. Men varför finns det inte redan nu konkreta

förslag? Detta är ju ingen nyhet. Det är inget nytt

samhällsproblem. Varför dröjer regeringen? Folkpar-

tiet vill se ett snabbt beslut i denna fråga.

Kvinnor som utsätts för förföljelse, trakasserier,

hot och våld måste beredas största möjliga rörelsefri-

het. Det är mannens rörlighet som ska begränsas inte

kvinnans.

Den som inte respekterar besöksförbudet ska kun-

na förses med elektronisk fotboja. I extremfall ska

polisen också kunna punktmarkera män som åter-

kommande bryter mot besöksförbudet. Hotade som så

önskar borde också få rätt till vapenlicens för tår-

gassprej.

Fru talman! Riksdagen har just haft en debatt om

mobbning. Ibland används begreppet mobbning som

ett försök att bagatellisera våldshandlingar bara därför

att de sker i skolans värld. Men de flesta handlingar

som brukar kallas för mobbning har faktiskt sina

motsvarigheter i brottsbalken. Det kan handla om

ärekränkning, misshandel, vållande till kroppsskada,

vållande till sjukdom, olaga ofredande och olaga hot.

De som mobbar begår alltför ofta även andra

brott. En studie visar att mer än hälften av de åtton-

deklassare som upprepade gånger mobbat andra i

skolan också har attackerat, sparkat och hotat andra i

gatumiljön, utanför skolan. Därför är det så viktigt -

både för den som blir mobbad och för den som mob-

bar - att vi på allvar tar itu med problemet. Risken

finns ju att mobbningen leder vidare till andra brott.

Ett brottsförebyggande arbete värt namnet måste

också omfatta att krafttag tas mot våldet i skolan.

Fru talman! Jag har valt att inleda med en fokuse-

ring på mobbning och kvinnofrid därför att dessa

saker så tydligt visar hur viktigt det är för den enskil-

da människans frihet, för hennes makt över det egna

livet, att rättsväsendet fungerar ordentligt, bra och

effektivt. För mig som liberal är det viktigt att sam-

hällets insatser är lika hårda mot brottsligheten som

mot brottslighetens orsaker.

Tony Blair säger något liknande: "Tough on cri-

me and causes of crime."

Det är viktigt att komma ihåg att förebygga. Det

måste alltid vara det viktigaste. Det perfekta brottet är

nämligen det brott som aldrig begås. Därför har Folk-

partiet även när det gäller denna budget satsat mycket

på skola och omsorg och därför är Folkpartiet ute i

kommunerna mycket noga med att prioritera skola

och social omsorg i den kommunala verkligheten.

De viktigaste brottsförebyggarna är, som många

tidigare varit inne på, föräldrarna. Det får inte bli så

att föräldrarna bara får göra det som samhället inte

orkar med eller klarar av. Ett fungerande brottsföre-

byggande arbete måste utgå från föräldrarnas enga-

gemang.

Vi i Folkpartiet tänker inte minska vår kamp mot

brottslighetens orsaker. Liberaler kan heller inte pas-

sivt se på när förtroendet för rättssamhället under-

grävs.

Brott, fysisk otrygghet och förfall hotar grunderna

för ett öppet och demokratiskt samhälle. Varje år

utsätts nästan 2 miljoner svenskar, själva eller inom

familjen, för brott. Trots världens högsta skatter lyck-

as vi i Sverige inte skapa trygghet mot brott och

övergrepp.

Andelen uppklarade brott är oroande liten. Jag har

sett att år 1996 hade endast 21 % av de anmälda

brotten klarats upp. Siffrorna varierar naturligtvis

mellan olika brottstyper. Sämst är det väl för den som

blir bestulen på sin cykel. Bara någon enstaka procent

av de brotten klaras upp. Så naggas förtroendet för

rättsväsendet i kanten.

Det är mycket viktigt att medborgarna känner tillit

till rättsväsendet. För att upprätthålla denna tillit har

polisen självklart en nyckelroll.

För den som så vill är det lätt att hitta problem och

brister i det svenska polisväsendet. Men i en sådan

här diskussion är det viktigt att det inte blir vare sig

enkelriktad svartmålning eller enkelriktad skönmål-

ning. I stället gäller det att våga se både brister och

positivt som sker.

Polisväsendets största brist för närvarande är just

bristen på poliser. Jag har läst polisens årsredovisning

för år 1999. Där skriver rikspolischefen: "Antalet

poliser sjönk också år 1999 samtidigt som medelål-

dern fortsatte att stiga." Totalt var vi mer än 400

poliser fattigare år 1999 jämfört med år 1997.

Rikspolischefen konstaterar också att man under

de senaste åren inte har haft råd att satsa tillräckligt

med resurser på vidareutbildning av polisen och på

andra insatser för att höja kompetensen. Självklart är

det särskilt oroande i en tid då snabba samhällsför-

ändringar verkligen ställer krav på en omfattande

fortbildning av alla, kanske särskilt på polisen.

Mer än någonsin behöver vi välutbildade poliser.

Den nya ungdomskulturen, den nya tekniken och

internationaliseringen ställer nya krav på kunskaper

hos poliserna. En bra utbildad polis vågar ta initiativ

och ta tag i de riktigt svåra sakerna. Är man däremot

inte säker i sin roll undviker man kanske att ta tag i

problemen. Så fungerar vi alla, även poliser. Också

för övriga delar av rättsväsendet gäller att kunskapen

om ungdomars sociala kultur och sociala omständig-

heter måste öka, likaså kunskapen om ny teknik och

globaliseringens effekter. Just när det gäller ungdo-

marnas situation är snedrekryteringen av nämndemän

oerhört problematisk.

Polisen konstaterar också i sin årsberättelse att

man i stort har uppfyllt de mål som satts upp men att

det skett på bekostnad av medarbetarnas hälsa. Jag

citerar åter rikspolischefen: "Sammanfattningsvis var

1999 ett år då verksamheten överlag kan beskrivas

som tillfredsställande och då ekonomin var i balans.

Men detta har åstadkommits till priset av en pressad

och sliten personal."

Så kan det inte fortsätta! Det finns för få poliser i

Sverige. Sverige har färre poliser per medborgare än

länder som Storbritannien, Holland, Tyskland, Frank-

rike och Italien. Inom EU har Sverige den lägsta

polistätheten.

Samtidigt är Sverige det land bland dessa länder

som har det högsta antalet anmälda brott per 1 000

invånare. Det är viktigt att notera detta eftersom vi

vet att en närvarande synlig polis skapar trygghet och

förebygger brott.

Vi i Folkpartiet liberalerna hade hoppats på att i

regeringens budget och i utskottsmajoritetens skriv-

ningar i betänkandet finna förslag som kan bidra till

en lösning och jag ska inte påstå att sådana helt sak-

nas - jag vänder mig då till Alice Åström.

I reda pengar föreslås förvisso när det gäller poli-

sen att anslaget höjs med 575 miljoner kronor jämfört

med föregående år och det tycker jag är bra. Men vi i

Folkpartiet hade gärna sett att tillskottet blev ännu

större. I vårt budgetförslag är höjningen av anslaget

till polisen mer än 30 % större än regeringens. Sett till

utvecklingstendenserna är det nog ingen som är för-

vånad över att vi faktiskt ligger över vad regeringen

föreslår. Dessutom är det så att ju längre tid det tar

innan man tar tag i ett problem, desto dyrare blir det

att lösa det. Men det är inte bara pengar som behövs.

För att öka antalet poliser på gator och torg krävs det

också en kombination av ökade resurser, av omorga-

nisation och av prioriteringar inom polisen. Det krävs

att den årliga antagningen till Polishögskolan ökar, att

antalet civilanställda inom polisen ökar, att det sker

en upprensning bland polisens arbetsuppgifter och att

antalet anställda inom polisen med olika specialkom-

petenser ökar.

För att minska bristen måste hela polisorganisa-

tionen koncentrera sig på de rent polisiära uppgifter-

na. En radikal upprensning av icke-polisiära uppgifter

är möjlig och måste till.

Varje polis som är ute i ett aktivt förebyggande

arbete i bostadsområden i stället för att utreda parke-

ringsfrågor är ett lyft för rättssamhället.

Varje utbildad polis som patrullerar på gatorna i

stället för att syssla med hittegodshantering är en

framgång.

Om polisen kunde slippa vissa tillståndsärenden,

kontroll av dörrvakter och passhantering skulle vi

minska bristen på personal ute i verkligheten, till

förmån för de unikt polisiära uppgifterna.

Det brådskar att någonting görs för att få ut fler

poliser på gatorna. Därför hade vi gärna sett fler för-

slag i budgetpropositionen men i stället säger man

någonstans i propositionen att man tänker utreda

frågan om att rensa bland uppgifterna.

Fru talman! Folkpartiet liberalerna vill tillskjuta

nästan 1,4 miljarder kronor mer till rättsväsendet

under den kommande treårsperioden än vad riksdagen

har beslutat om. För nästa år innebär det 402 miljoner

kronor mer än majoritetens förslag. Det skulle ha

möjliggjort en förstärkning av polis- och åklagaror-

ganisationen. Det hade också möjliggjort en satsning

för att komma till rätta med de långa handläggnings-

tiderna inom domstolsväsendet. Vidare hade arbetet

bland brottsoffer kunnat stärkas, bl.a. genom ett ökat

stöd till brottsofferjourerna.

Senare i den här debatten kommer Staffan Werme

i sitt inlägg att ta upp Folkpartiets synpunkter på

andra delar av betänkandet men jag skulle vilja säga

några ord om integriteten.

Det är en klassisk uppgift för liberaler att värna

och slå vakt om människans rätt till sin personliga

integritet. Att drabbas av ett brott är ett hot mot integ-

riteten redan det. Hur många har inte upplevt känslan

av olust över att veta att en främmande inbrottstjuv

varit inne och rotat bland ens personliga tillhörighe-

ter?

Vidare måste vi vara på vår vakt så att inte också

kampen mot brott hotar den personliga integriteten.

På senare år har en grov organiserad och i Sverige

tidigare okänd brottslighet fått fotfäste. Det rör sig

om kriminella mc-gäng, narkotikaligor och våldsver-

kare med nazistiska sympatier. Sådan kriminalitet

kan, om den får utvecklas vidare, ännu mer undergrä-

va förtroendet för rättsväsendet och också grunden

för ett öppet och demokratiskt samhälle.

Jag vill gärna instämma i det Gun Hellsvik sade

om de oroande uppgifterna om att de kriminella

gängen också organiserar och rekryterar inne på våra

anstalter.

Modern teknik måste utnyttjas effektivt i kampen

mot den grova brottsligheten. Men vi måste samtidigt

vara mycket medvetna om att önskemålen om en

effektiv brottsbekämpning alltid mycket noga måste

vägas mot den enskildes motstående intresse av

skydd för den personliga integriteten.

Många av de tekniker som står till buds kan man

mycket enkelt finna övertygande argument för att de

ska användas i brottsbekämpningen. Men det är också

viktigt att inte bara se varje medel isolerat utan också

försöka se ett större sammanhang, den stora bilden.

Varje steg kan synas vara litet. Men tas det många

små steg rör vi oss i ganska rask takt mot ett över-

vakningssamhälle, som jag tror att väldigt få, om ens

någon, egentligen vill ha. Det är därför mycket ange-

läget att regeringen, som Folkpartiet också föreslagit,

tar initiativ till en särskild utredning som tar ett sam-

lat grepp om frågorna kring integritet och väger dessa

integritetskrav mot kraven på effektivitet i brottsbe-

kämpningen.

Vi måste också vara medvetna om att en aldrig så

bra utredning inte kan ge ett slutgiltigt svar på dessa

frågor. Här har vi alla ett ansvar att hålla diskussionen

levande.

Fru talman! Jag står självklart bakom samtliga

Folkpartiets reservationer i betänkandet, liksom det

särskilda yttrandet. För tids vinnande yrkar jag emel-

lertid endast bifall till reservationerna 8 och 27.