Fru talman! Jag har med stort intresse och
förundran lyssnat till Per Westerbergs inlägg. Jag
har också lyssnat till Mats Lindbergs inlägg, med
mera intresse än förundran. Jag har också lyssnat
till deras replikskifte, och jag kan inte komma ifrån
intrycket att vi här har hört ett statsråd i desperat
behov av att övertyga sig själv om att han och hans
departement har uträttat någonting av värde under
de två och ett halvt år som han har suttit i
regeringsställning.
Per Westerberg berömde sig av att ha genomfört
Företagarförbundets politiska program. Vi har haft
rätt intensiva debatter både i kammaren och ute i
samhället om särintressen och det skadliga i att
särintressen får dominera politiken. Jag skulle vilja
fråga Per Westerberg hur han hade reagerat om en
socialdemokratisk näringsminister hade stått upp
och sagt: Vi har till punkt och pricka genomfört
LO:s näringspolitiska program. Det hade inte varit
vackra tongångar. För inte menar väl Per
Westerberg att det i företagarnas program för
näringslivets utveckling finns den högsta visdomen,
och inte bara den ena sidan av verkligheten?
En av de största bristerna i denna regerings
småföretagarpolitik är att den har varit så ensidig
och så enögd. Det talas om företagare,
företagarfolkrörelser. Men det talas över huvud
taget inte om anställda. Jag menar att de anställda
i företagen, även i de små företagen, är värdefulla
bidragsgivare till Sveriges industriella utveckling
och välståndsutveckling. Det som har kännetecknat
regeringens näringspolitik är att man antingen helt
och hållet har bortsett från de anställda eller också
betraktat dem som ett hinder för utvecklingen. Den
näringspolitik som man driver drivs genom andra
departement än Näringsdepartementet och av
andra ministrar än näringsministern. Den bedrivs
av Finansdepartementet och skatteministern. Den
bedrivs också i stor utsträckning av
Arbetsmarknadsdepartementet och Börje
Hörnlund.
Ett genomgående drag i regeringens skattepolitik
är att minska beskattningen av arbetsfria
inkomster, företagarnas och företagens
beskattning, medan man höjer skattetrycket på de
anställda och på annat sätt minskar det ekonomiska
utrymmet för de anställda. Det är en
löntagarfientlig politik som man bedriver på
skatteplanet.
Det är på samma sätt med arbetsrätten. Regeringen
markerar där sin näringspolitik genom att försöka
beröva de anställda de rättigheter de har tillskansat
sig, beröva dem deras värdighet och
människovärde. Det är återigen ett uttryck för att
man betraktar de anställda som ett hinder för
verksamheten när de kräver att få ta ansvar och att
behandlas rättvist osv.
Dessutom överlåter man åt
Arbetsmarknadsdepartementet att genom
arbetsmarknadsåtgärder bedriva näringspolitik,
utveckla företag och göra näringspolitiska
satsningar. Jag tror inte att ni har kontroll över de
satsningarna på Näringsdepartementet. Jag tror
inte att man har det riktigt på
Arbetsmarknadsdepartementet heller. Det är en
näringspolitik som löper vind för våg.
I den katalog av åtgärder som regeringen skulle
genomföra för att skapa en ny småföretagspolitik är
det egentligen bara en faktor som har varit effektiv,
och det beror på ett misslyckande. Det är den
devalvering som har skett därför att vi inte kunde
hålla kronans värde fast. Visserligen kan man redan
i dag se en uppgång i produktionen, men också
precis samma typ av oroande effekter som vi fick
efter devalveringarna på 1980-talet, nämligen en
sorts hybris hos svenska småföretagare. Det
redovisades i t.ex. Dagens Industri i fredags.
Svenska småföretagare tror att de är världsbäst,
bara för att de säljer så förbaskat bra just nu. Det
tror jag det, när man har prissänkningar på 25--
30 % i jämförelse med konkurrenterna.
Det finns uppenbara risker att misslyckas, precis
som vi misslyckades efter 1980-talets devalveringar,
med att förnya näringslivet och utveckla tekniken
och kompetensen inom de svenska företagen.
Precis som Mats Lindberg påpekade finns en bred
samsyn om småföretagarpolitiken. Jag tycker att
regeringens politik borde bygga på en sådan samsyn
i stället för att vara en konfrontationspolitik. Precis
som Mats Lindberg tycker jag att Centerns och
Folkpartiets roll i detta sammanhang är mycket
märklig.
De åtgärder som har föreslagits när det gäller
småföretagsutveckling och framför allt
kapitalförsörjning är i första hand centraliserings-
och byråkratiseringsåtgärder. Det gäller förslaget
om Industri- och nyföretagarfonden och de
förändringar i utvecklingsfonderna som behandlas
i detta betänkande. Här finns förslag till ändrad
organisationsform. Det är egentligen det enda av
substans som föreslås i betänkandet. Och det är
någonting som inte motiveras sakligt. Det
motiveras inte i utredningen. I ett yttrande från vd
för Utvecklingsfonden i Malmöhus län finns en
markering till förmån för den nuvarande formen,
stiftelseformen. Där sägs att det i utredningens
material inte framkommer någonting som skulle
visa att aktiebolagsformen är nödvändig eller
motiverad av de brister som man har kommit fram
till.
Jag tycker inte heller att man i utredningen och
propositionen redovisar sakskäl för de förändringar
i övrigt som man föreslår. I stället verkar det som
om utvecklingsfonderna i stort fungerar väl. De
förändringar som behövs kan ske fortlöpande,
genom att styrelserna ger sina vd stöd för ett
kontinuerligt förändringsarbete, ett effektivare
arbete. De signaler som regeringen sänder ut -- och
som riksdagen kommer att sända ut, om detta
betänkande antas -- är en ökad centralstyrning,
mindre hänsynstagande till den regionala
kunskapen och återigen en okänslighet för
personalen och personalens behov. Det som
föreslås är i princip att man säger upp alla anställda
för att sedan kunna återanställa. Man säger att de
allra flesta troligen kommer att återanställas. Detta
är ett dåligt sätt att hantera organisationer där man
vill tillvarata och utveckla kompetens. Risken är
oerhört stor att de anställda, framför allt de mest
kompetenta, börjar söka sig nya anställningar och
lämnar organisationen. Då får vi i stället en mindre
slagkraftig organisation än den vi har i dag, som kan
fungera bättre om den trimmas.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till
meningsyttringen i detta betänkande. Den går ut på
avslag på propositionen i dess helhet och ett
uttalande om en småföretagarpolitik som bygger på
samförstånd, inte konfrontation.