Herr talman! Detta är två frågor som hänger ihop.
Båda handlar om Rysslands sätt att hantera propåer
från oss och andra om samarbete. Vi slås ibland av
hur konstig deras reaktion förefaller oss. Vi lämnar
som vi tycker generösa erbjudanden om samarbete.
Vi åtar oss att spendera mycket pengar på gemen-
samma intressen. Det gäller t.ex. kärnsäkerhet. I stäl-
let för att konstruktivt diskutera hur man snabbt ska
få åtgärderna på plats till gemensam nytta möts man
av misstänksamhet. Man möts av skatter. Man möts
av pålagor. Man möts av krav på ansvarstagande,
försäkringar och annat.
I fallet Kaliningrad verkar vi inte ha fått någon re-
aktion över huvud taget. Vi vill öppna ett informa-
tionskontor. Vi vill främja kontakter. Vi vill främja
ömsesidig upplysning av olika slag. Då tror man ju
efter allt tal om hur viktigt det är att man river murar
och barriärer, ökar samarbetet och kontaktytorna
mellan folken, att detta ska tas väl emot. I stället möts
det bara med tystnad.
En gissning är att det råder oklara beslutsförhål-
landen. Man vet inte vem som ska fatta beslut. Det
kanske råder konkurrens eller rivalitet, eller så tror
ingen att de ska fatta beslut. Jag vet inte. Jag beklagar
detta. Tyvärr är det inte första gången som vi möter
detta. Den ryska administrationen har inte riktigt den
smidighet som vi är vana att möta i Sverige, även om
vi i Sverige ofta är missnöjda.
Jag kan berätta att vi vill öppna ett generalkonsu-
lat i Kaliningrad. Det kräver självfallet tillstånd av
Rysslands myndigheter. Även där är vi lite oroliga för
hur det hela kommer att hanteras. Statsministern hade
detta uppe med sin kollega Kasianov, som var här för
ett par veckor sedan. Vi uttryckte som en förhoppning
att vi kan få en snabb reaktion så att detta kan komma
på plats ganska snart.