Fru talman! De nordiska länderna och deras sam-
arbete är något unikt i världen. Våra länder här uppe i
norr - demokratiska, i fred sedan lång tid tillbaka,
med relativt god ekonomi och med väl utvecklad
social välfärd - har förutsättningar som skiljer oss
från andra regioner på ett positivt sätt. Naturligtvis
har vi problem med våra långa avstånd, men ändå.
Det nordiska samarbetet har utvecklats och för-
ändrats kraftigt under senare år. Den största föränd-
ringen kom med det kalla krigets slut, med öppningen
österut och den mängd kontakter och samarbete detta
förde med sig. Dessutom är nu tre av Nordens länder
medlemmar i EU, och Nordiska rådet har en viktig
funktion som kontakt mellan de länder som är med i
EU och de som valt att vara utanför.
Efter murens fall kunde Nordiska rådet också dis-
kutera utrikespolitik, något som varit tabu tidigare.
Sedan 1997 diskuteras säkerhetspolitiska frågor vid
Nordiska rådets sessioner. Utrikes- och försvarsmi-
nistrarna lämnar gemensamma redogörelser och del-
tar i debatten. Det är mycket intressant.
Den globalisering som pågår berör naturligtvis
Nordiska rådet väldigt mycket, vilket också framgår
av vismanspanelens rapport Norden 2000 - öppet för
världens vindar. Vi i de nordiska länderna har stora
möjligheter att vara förebilder för andra regioner i
världen, inte minst gentemot Ryssland och Baltikum
men också i allt annat internationellt arbete. Genom
ökat internationellt samarbete kan vi också effektivi-
sera och stärka vår representation utomlands och göra
våra samlade biståndsinsatser mer effektiva. Jag vet
att det pågår arbete för en ökad samordning, men jag
är övertygad om att mycket mer kan göras.
Vi har också större möjligheter än andra små län-
der att satsa resurser internationellt för att främja en
mer rättvis, human och effektiv internationell rätts-
ordning och en handelsregim som tar hänsyn till mil-
jö, rättvis fördelning, bättre marknadstillträde för de
fattigaste länderna och respekt för den lilla männi-
skan. Bättre förutsättningar ger naturligtvis också
större ansvar.
Jag tror alltså att de nordiska länderna kan åstad-
komma väldigt mycket.
Förutsättningen för att det nordiska samarbetet
ska vara lyckosamt såväl utåt som inåt är att det är
förankrat hos de nordiska folken, att människorna
fortsatt känner samhörighet. Då är kultur nog det
viktigaste området, ja, själva kittet i det nordiska
samarbetet. Den gamla frågan om att se varandras TV
är då naturligtvis fortfarande mycket aktuell. Jag vill
bara peka på att vi i Sverige är de som har de sämsta
förutsättningarna att se varandras TV. De andra län-
derna kan ofta se våra TV-program, men vi ser inte
deras. Nu finns det inte längre tekniska hinder. Där-
emot har tiden gått så långt och programutbudet är så
stort att det blir svårt att få till stånd en ordentlig
efterfrågan på nordiska program i Sverige. Det inne-
bär att den folkliga förankringen för det nordiska
samarbetet nog är allra sämst i Sverige, eftersom vi
vet så lite om de andra. De vet mycket mer om oss.
Det innebär, tycker jag, att i TV-frågan har Sverige
det allra största ansvaret, då det är vi som har minst
av de andra ländernas utbud. Jag vill fråga Leif Pag-
rotsky hur vi ska kunna tackla detta så att vi i Sverige
kan se de andra ländernas TV. Det tycker jag är en
stor fråga för oss i Sverige.
Jag har några andra frågor till Leif Pagrotsky ock-
så. Under 1998 när Sverige innehade ordförandeska-
pet var frågorna om avveckling av hinder för att un-
derlätta boende, pendling, arbete och resande över
gränserna mycket aktuella. Arbetet har fortsatt under
år 2000, kan vi se i skrivelse. Jag vill då fråga hur
läget ser ut nu. Hur långt har man hunnit? Finns det
någon lägesbeskrivning? Det skulle vara intressant att
veta vilka hinder som är kvar.
Till samernas deltagande i det nordiska samarbe-
tet. Vi har tidigare varit med på reservationer där vi
hävdar att samerna bör bli fullvärdiga medlemmar i
Nordiska rådet. Nu finns ingen sådan reservation. Vi
väntar på den skrivelse som skulle ha kommit i hös-
tas. Nu ska det komma en skrivelse i höst. Såvitt jag
förstår finns det inte något stort intresse för att ge
samerna just den här statusen.
Det är naturligtvis viktigt att ha samråd med sa-
merna själva och komma överens med dem om hur
deras representation ska se ut. Men jag tycker att vi
ska vara öppna för att ge samerna status som fullvär-
diga medlemmar i Nordiska rådet. Det går naturligt-
vis att lösa. Jag vet att man skulle behöva ändra Hel-
singforsavtalet, men det är väl inte så konstigt. Regler
är ju till för att vara ett stöd, de är inte till för att hind-
ra någonting. Det är klart att sådana avtal alltid går att
ändra om man vill det. Jag tycker att vi ska vilja det.
Jag vill fråga hur läget är på den fronten nu.
Jag vill också ta upp de svenska insatserna för
kärnsäkerhet, kärnavfall och ansvarsfrågorna. Vi var
några stycken som var uppe i Murmanskområdet i
augusti. Vi fick då veta att Sverige satsar mycket
mindre än Norge och Finland gör i arbetet för att
förbättra kärnsäkerheten. Vi fick då höra att det hade
med ansvarsfrågorna att göra, att det inte finns något
avtal. Men de andra länderna har inte heller något
avtal.
Det är jättebra att Sverige arbetar hårt på den frå-
gan, för det behövs naturligtvis. Men de andra län-
derna väntar inte på detta. De inser ju att det här ar-
betet behöver pågå. Händer det en stor olycka drab-
bas vi, oavsett om vi har avtal eller inte. Jag har lite
svårt att förstå varför Sverige ska vara sämre när det
gäller de sakerna.
Vi har inte några reservationer till det här betän-
kandet, men vi har en motion som handlar om
sprängningar i Idefjorden. Jag vill bara välkomna den
starka skrivning som utskottet har gjort med anled-
ning av den. Det tycker vi är bra.
I övrigt vill jag yrka bifall till förslaget i betän-
kandet.