Herr talman! För ungefär två år sedan hade jag
glädjen att presentera en rapport till Nordiska rådet
med titeln Ett gränslöst Norden. Många av de förslag
som lades fram i den rapporten är nu sådana som
håller på att bearbetas vidare på ett, som jag tolkar
det, positivt sätt inom ministerrådet.
Däremot finns det ett annat förslag där jag i min
naivitet förväntade mig att det skulle hända någon-
ting. Det handlar om TV-sändningar från våra nordis-
ka grannländer. Det är inte svårt för mig att instämma
i de kritiska synpunkter som har framkommit här
under dagen på att det faktiskt har hänt så lite på det
här området. Jag ska inledningsvis beröra det utifrån
en rent språklig utgångspunkt. Jag är nämligen ordfö-
rande i någonting som kallas för Språkkommittén.
Det är en av regeringen tillsatt parlamentarisk kom-
mitté. Det är alldeles självklart att om man ser det här
ur nordisk synpunkt är det faktum att vi har en ge-
mensam historia viktigt för kultur och värderingar,
och förståelsen för grannländernas språk är ju oerhört
central.
Jag var i Helsingfors nu i våras och informerade
mig om hur man hanterar språkfrågorna där. Där har
man en språkkommitté som arbetar. Nu i maj månad
ska den lägga fram sitt betänkande. I Finland be-
handlar man det svenska språket på ett sätt som jag
tycker är mycket positivt ur svensk synpunkt. Det är
alltså inskrivet i grundlagen att Finland har två offici-
ella språk, nämligen svenska och finska.
Samtidigt har det inom delar av den svenska uni-
versitetsvärlden förts en diskussion om att man ska
skära ned undervisningen i finska. Jag menar att detta
skulle motverka inte bara det finska språkets ställning
i Sverige utan också det svenska språkets ställning i
Finland. Jag menar alltså att båda länderna bör bjuda
på en generositet i det här hänseendet. Jag hoppas att
det är slut med de negativa diskussionerna om fins-
kans ställning i Sverige.
Den finska språkkommittén kommer alltså med
sitt betänkande nu. I Danmark kommer man att lägga
fram ett betänkande i juni månad om det danska språ-
kets ställning. Vi har också fått veta att man i Norge
nu överväger att tillsätta en utredning om norskan.
Dessutom aktualiserar ministerrådet också språkfrå-
gan ur det nordiska perspektivet i förhållande till
omvärlden. Inom Nordiska rådet följer Nordenut-
skottet frågan.
Det är ingen tillfällighet att det har blivit så aktu-
ellt. De nordiska språken ställs ju inför nya och större
utmaningar i en värld där också språkliga förändring-
ar sker allt snabbare. Tekniska termer har inte alltid
ett ord på något av de nordiska språken. Vi hotas av
domänförluster, dvs. man riskerar att det egna språket
inte blir tillräckligt inom ett fackområde. Som en
politisk markering vill jag gärna säga att jag tror att
det är oerhört viktigt för alla de nordiska länderna att
man ser till att det egna språket är ett fullödigt språk
som kan användas som ett komplett språk på alla
områden. Därför tror jag t.ex. att avhandlingar inom
den akademiska världen bör vara om inte enbart på
svenska så i alla fall tvåspråkiga. Man bör inte enbart
hålla sig till engelska och använda det som det fullö-
diga språket.
Sedan är det klart att språkförståelsen mellan oss
också har en nyckelroll. Här spelar naturligtvis möj-
ligheten att lyssna på radio och framför allt se på TV
en väldigt stor roll. Vi har ju hört i dag att möjlighe-
terna att se på grannländernas TV-program är begrän-
sade, även om de ibland har ökat genom att man i
stället för enbart terrestra sändningar har använt sa-
tellit och kabel-TV. Samtidigt sker det teknikbrott,
som också har nämnts tidigare. Det ser alltså väldigt
positiv ut när det gäller den tekniska utvecklingen.
Apropå riksdagen och TV:n i riksdagen kan man
gå in på Sveriges Televisions text-TV och slå upp
s. 191 och några sidor framåt. Vi är vana vid att de
nordiska nyheterna ligger där. Där står det att sidorna
med nordiska text-TV-nyheter är nedsläckta med
hänvisning till tekniska problem av något slag. Så har
det varit i ett halvår eller något sådant. Det säger
kanske en del om det intresse som finns för att lösa
sådana här frågor.
I utskottets betänkande hänvisas det till att yttran-
defrihetsgrundlagen innebär att det är kabel-TV-
företagen som självständigt avgör vilka kanaler de
ska erbjuda utöver public service-kanalerna.
Lennart Bodström gjorde en utredning kring detta
för några år sedan. Då ville han, apropå språk, mynta
ett begrepp från engelskan om att man skulle ha en
must offer-paragraf också, dvs. att man måste erbjuda
konsumenterna att kunna ta emot en nordisk kanal.
Då visade det sig att yttrandefrihetsgrundlagen sätter
hinder i vägen, just som utskottet säger. Yttrandefri-
hetsgrundlagen bör ju ytterst vara till för medborgar-
garantin och medborgarens yttrandefrihet. Här hand-
lar det i praktiken om yttrandefrihet för Telia, och jag
är inte säker på att detta är den bästa formuleringen.
Jag tycker faktiskt att man ska fundera på om det
finns anledning att ytterligare granska yttrandefri-
hetsgrundlagen ur just den här synpunkten.
Det finns samtidigt mellan TV-företagen ett sam-
arbete med positiva erfarenheter. SVT Syd i Skåne
har medarbetare placerade i Köpenhamn, och på
motsvarande sätt har man från dansk sida medarbeta-
re placerade i Malmö. Också samarbetet mellan SVT
och YLE i Finland är ett gott sådant exempel.
Tyvärr har det dock än så länge inte gått att kom-
ma fram till ett gemensamt nordiskt agerande. Det har
gått så långt att Nordenutskottet vid sitt senaste sam-
manträde beslutade sig för att skriva till presidiet och
framhålla att man kräver ett mer aktivt agerande från
ministerrådets sida i den här frågan.
I mina dystra stunder funderar jag i den här frågan
på om vi ska tvingas ge upp den nordiska tanken och
i stället gå in för bilaterala avtal, som Sverige har
gjort mellan Sveriges Television och YLE i Finland
och med NRK i Norge och Danmarks Radio i Dan-
mark. Jag hoppas att man ska kunna lösa detta på en
gemensam nordisk grund. Kan man inte det tror jag
faktiskt att det bara återstår att försöka nå bilaterala
överenskommelser.