Fru talman! I dag ska vi debattera ett ärende som heter Vårdvalssystem i primärvården . Jag vill börja med att redogöra för ärendet, för det kan vara helt obegripligt för den som i efterhand läser protokollet eller för den som lyssnar på debatten.
Detta är det konstigaste riksdagsärende jag någonsin under alla mina år i riksdagen har behandlat i den här kammaren. Regeringen valde att som en av de första åtgärderna under hösten lägga fram en proposition för riksdagen för att ta bort den så kallade tvångs-LOV i primärvården. Det är den lag som gör att vi här inne, i riksdagens kammare, bestämmer om huruvida landstingen själva ska ha möjligheter till valfrihet och vårdvalssystem. Det är alltså en nationell tvångslagstiftning - något av det som är längst ifrån reell valfrihet i vården.
Propositionen behövde ytterligare beredning, varför regeringen valde att dra tillbaka den så som en ansvarsfull regering gör när man får kritik. Regeringen valde vid ett regeringssammanträde att fatta beslut om att dra tillbaka propositionen.
Då valde - och jag måste säga att jag är djupt förvånad - de fyra borgerliga partierna i riksdagen att motionera mot tillbakadragandet. Det handlar alltså om det faktum att regeringen tar ansvar för beredningsarbetet, väljer att plocka tillbaka förslaget och säger: Vi vill ytterligare bereda detta, för vi är beredda att ta ansvar för en lagstiftning som fungerar i verkligheten, och vi avser att återkomma till riksdagen med ett nytt lagförslag.
Det var inte så att de borgerliga ville ha lagen och därför på något sätt var omtänksamma om regeringen. Det de ville var - och det går att läsa i motionerna i ärendet - att regeringen inte ska komma tillbaka med ett lagförslag. Jag har aldrig varit med om något liknande under alla mina år i riksdagen. Det normala är att riksdagen fattar beslut om vad man vill att regeringen ska göra - inte om vad man vill att regeringen inte ska göra. Detta är alltså ett väldigt speciellt ärende.
Men nu är vi här. Vi har en majoritet av fyra högerpartier som är trogna sin vana att under de senaste fyra åren, den förra mandatperioden, arbeta tillsammans och vinna majoritet i kammaren. Även i det här fallet har de fyra borgerliga partierna tillsammans med det femte högerpartiet, Sverigedemokraterna, nu en majoritet. De vill förbjuda ett förslag som en socialdemokratisk och miljöpartistisk regering har tagit fram i samarbete med Vänsterpartiet om att reellt förbättra möjligheterna till valfrihet i vården. Det är sorgligt politiskt, och det är väldigt konstigt parlamentariskt arbetsmässigt. Men vi är där vi är.
Fru talman! Då vill jag börja med att yrka bifall till den reservation som finns från Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Jag kan inte låta bli att drista mig till att undra varför det är så viktigt för den samlade högern i den här kammaren att klåfingrigt försöka nagla fast problem som egentligen inte finns. Om man hade tyckt att det var problematiskt att regeringen ägnade sig åt ett bättre beredningsarbete skulle jag ha förstått det. Men det man vill är att helt enkelt inte bryta den trend som vi ser när det gäller marknadsdriven välfärd.
Det är komplicerat. Det är ett ärende som är lite krångligt. Men politiskt är det glasklart. Politiskt är det väldigt enkelt. Vi har en höger som trots all kritik tycker att det är rimligt att marknadsmekanismer får driva välfärden. Vi har en höger som trots att man säger sig värna valfrihet och lokalt ansvar tycker att det smartaste är att vi i den här kammaren förbjuder landsting att själva välja om de vill ha privat eller bara offentlig välfärd i primärvården.
Vi har en samlad höger som av ideologiska skäl tycker detta. Det är inte tricks och fix och låtsaspolitik. Det är det man gör i praktiken. Ärendet blir detta - tricks och fix och låtsaspolitik. Men grunden är en ideologisk övertygelse från högern om att det har funkat bra. Det har varit bra när marknaden får vara motor och styrande i välfärden. Det tycker inte vi i de tre partier som har reserverat sig. Det tycker inte Socialdemokraterna och Miljöpartiet i regering, och det tycker inte heller Vänsterpartiet i det samarbete vi har för att begränsa vinster i välfärden.
Det är en djup ideologisk skillnad. Tycker vi att vi ska fortsätta med detta så kallade new public management med vinstjakt inte bara i de privata välfärdsföretagen utan en vinstjakt som också smittar av sig på den offentligt drivna välfärden? Eller tycker vi att vi som ansvarsfulla politiker som beskattar människor ska ta ansvar för att skattepengar som vi avsätter för skola, vård, omsorg och äldreomsorg också ska gå till just detta och inte till vinstuttag för aktieägarna i de stora vårdkoncernerna?
Det är där gränsen går, och det är där skillnaden finns. Det är det som debatten egentligen borde ha handlat om, om det hade varit så att högern inte hade varit mer intresserad av formalia. De vågar kanske inte ta diskussionen publikt. Det finns ju ett enormt motstånd bland befolkning mot new public management och vinstjakt som idé.
Precis samtidigt som tillbakadragandet av propositionen kom fick vi en rapport från Riksrevisionen, som hårt slog ned på det sätt på vilket de så kallade valfrihetssystemen i primärvården har lett till ökad ojämlikhet. Det är detta som är effekten.
Jag är politiskt aktiv för att jag vill öka jämlikheten, för att jag vill förbättra välfärden och för att jag vill förbättra kvaliteten i välfärden. Därför är det för mig logiskt att nu gå vidare och reservera mig mot det som den samlade högern föreslår, nämligen att regeringen inte ska få gå vidare.
Jag måste avslutningsvis säga två saker till. Det är med en enorm stolthet som jag står här i dag, samma dag som regeringen fattar beslut om den utredning som vi så länge har väntat på. Det är den utredning där Socialdemokraterna och Miljöpartiet som regeringspartier tillsammans med Vänsterpartiet har kommit överens om hur vi kan hitta ett annat sätt - ett annat sätt där människors behov och människors behov av välfärd går före vinstjakt och idéer om new public management i välfärden.
Det är en bra dag för att ha den här debatten. Nu tänker vi ta det ansvar som svenska folket har gett oss och gå vidare med att stärka kvaliteten i välfärden.
Jag ser fram emot en spännande debatt. Och jag ser verkligen fram emot att få svar på varför det är viktigt att vi i den här kammaren förbjuder lokala politiskt valda att bestämma hur de vill organisera sin välfärd.
(Applåder)
I detta anförande instämde Catharina Bråkenhielm, Mikael Dahlqvist, Yasmine Larsson, Kristina Nilsson och Hans Hoff (alla S) samt Jan Lindholm (MP).