Fru talman! Vi debatterar i dag ett ärende som handlar om människor, om människors möjlighet att själva få bestämma över det som de har möjlighet att bestämma. När du blir sjuk ska du själv få bestämma vilken vårdcentral som du ska vända dig till. Det är det som frågan handlar om.
Att vi i riksdagen har blivit tvungna att hantera den här frågan på det sätt som vi nu gör beror på att regeringen, som en av sina första åtgärder, på extremt kort tid - 20 dagars remisstid - skickade ut förslaget till ett väldigt snävt antal remissinstanser. Man missade till exempel patientorganisationerna, en grupp som kan tyckas vara relevant när det handlar om att förändra förutsättningarna för tillgången till vård.
Man påstod att produkten var av en så enkel beskaffenhet att man inte ens behövde skicka förslaget till Lagrådet.
Utskottet tog det ansvar som regeringen har och skickade ärendet för yttrande till Lagrådet. Lagrådet kom tillbaka med en förödande kritik av regeringens hantering. De lyfte fram den bristande respekt för lagstiftning som framkommer när man har en så kort remisstid utan att ens ange något skäl till att remisstiden behövde vara kort. Det faktum att regeringen fattade beslut endast sex dagar efter att remisstiden hade gått ut visar att regeringen inte var speciellt intresserad av vad remissinstanserna hade att säga.
Man lyfter också fram att det var oklart om de problem som förslaget var ägnat att åtgärda ens skulle åtgärdas; det gäller de förslag som regeringen lade fram. Riksrevisionen skriver: Det saknas analys och konsekvensbeskrivning för bland annat patienter. Det saknas konsekvensanalys i regeringens förslag.
Efter det att vi i utskottet hade tagit vårt ansvar och skickat förslaget till Lagrådet blev regeringen tvungen att dra tillbaka det. Man insåg att man inte skulle överleva politiskt. Då måste regeringen lägga fram ett nytt beslut om att man ska dra tillbaka det. Det beslutet ska behandlas av riksdagen. Det är det vi i riksdagen är till för, att behandla de propositioner och skrivelser som kommer från regeringen. Nu säger regeringspartiernas företrädare att det är absurt, att det är det konstigaste de har varit med om att vi behandlar det som är vårt ansvar att behandla.
Från allianspartierna har vi valt att lägga fram förslaget att ge ett tillkännagivande till regeringen om att regeringen inte ska återkomma med ett förslag om att ta makten från medborgare för att ge den till politikerna. Vi vill att det ska bli klart för alla de viktiga välfärdsverksamheter som berörs vad det är för lagstiftning som gäller. Konsekvensen av regeringens agerande, trots att vi inte har någon ny lagstiftning, är att det lagts en våt filt över utvecklingen i alla dessa verksamheter.
De läkarteam som ser patienternas behov och vill möta dem på ett bättre sätt genom att låna pengar, gå till banken och ta ett lån, och satsa på att utveckla sin vårdcentral får nej från banken, eftersom banken anser att det är en alltför stor politisk risk. Viktiga välfärdsverksamheter kan inte utvecklas på grund av det politiska hotet mot välfärdens utveckling.
När Karin Rågsjö går upp och säger att vårt agerande är som Nordkoreas blir jag inte illa berörd för vår skull. Jag blir illa berörd för de människors skull som lever under det diktatoriska förtrycket i Nordkorea. Att jämföra när vi tar vårt parlamentariska ansvar genom att fatta beslut i Sveriges riksdag och skicka en uppmaning till regeringen, det som är riksdagsmajoritetens mening, med hur människorna lever i förtryckets Nordkorea är osmakligt, minst sagt.
Det är viktigt att vi följer utvecklingen av välfärdens angelägna verksamheter. Det är viktigt att vi tar till oss kunskap. Men då ska vi också lyssna på vad som sägs i rapporterna och inte göra egna kvasianalyser av dem. Riksrevisionens senaste rapport må ha blivit ifrågasatt av landstingen och de regioner som blev granskade för att de själva inte delade den bilden. De kunde peka på hur stora, breda patientgrupper hade fått bättre vård, men det är en annan diskussion.
Det regeringspartiernas företrädare missade att säga var att Riksrevisionen i sin rapport inte föreslår det som de har föreslagit. Riksrevisionen säger inte att vi ska ta bort vårdvalet. De säger att de som är ansvariga för vårdverksamheterna måste ställa rätt krav. Vi måste ha fokus på kvalitet. Tyvärr är det något som regeringen glömt bort.
Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Vi ska skicka en uppmaning till regeringen att ett borttagande av makten från patienterna inte kommer att passera genom Sveriges riksdag. Det är hos patienterna makten hör hemma.
(Applåder)