Fru talman! Ärade åhörare, tv-tittare och ledamöter!
Socialutskottets betänkande 3 om vårdvalssystem i primärvården har tillkommit med anledning av regeringens skrivelse angående återkallande av propositionen om upphävande av obligatoriskt vårdvalssystem i primärvården, vilket Veronica Palm redogjorde för. Andra anledningar är den följdmotion som lades med anledning av skrivelsen samt tre motionsyrkanden från allmänna motionstiden.
Betänkandet är, även i mitt tycke, mycket obegripligt ur ett sakligt perspektiv. Men som Veronica Palm sa är det mycket lätt att förstå ur ett politiskt perspektiv.
I utskottets ställningstagande kan man läsa att majoriteten anser det vara viktigt med ett fortsatt utvecklingsarbete för att exempelvis "säkerställa jämlik vård". Det skriver majoriteten. Samtidigt mynnar majoritetens ställningstagande ut i att riksdagen ska besluta att regeringen märkligt nog ska avbryta arbetet med upphävande av tvångskravet på vårdvalssystem. Man kan undra hur majoriteten får det att gå ihop. Det är bara möjligt genom att blunda för fakta.
Jag undrar vad våra privata företag skulle säga om riksdagen började besluta om i vilka delar av en produktionskedja som till exempel Volvo eller Scania skulle tvingas använda underleverantörer. Sådana beslut vill företagen självklart äga själva. Den linje som utskottsmajoriteten driver innebär en ogenomtänkt och farlig utveckling för landstingen. Dessutom vägrar utskottsmajoriteten att ta ansvar för de ekonomiska konsekvenser som vårdvalssystemet leder till.
Miljöpartiet menar att ett förändrings- och utvecklingsarbete som innebär så stora risker som detta måste få ske i huvudmännens egen regi och i den takt som de själva bestämmer. Därför är det självklart att landstingen måste få bestämma i vilken omfattning de anser sig ha möjlighet att inom rimliga kostnadsramar utvidga sitt åtagande på det oförutsägbara sätt som införandet av ett obligatoriskt vårdvalssystem innebär.
Riksrevisionen har vid sin granskning av det vårdvalssystem som många landsting nu praktiserar på frivillig basis kunnat konstatera att konsekvenserna tydligt har blivit att patienter med mindre vårdbehov och högre socioekonomisk status har tagit för sig en större del av de totala vårdresurserna. Efterfrågestyrning visar sig nämligen vara något helt annat än behovsstyrning.
Riksrevisionen konstaterar att vårdkrävande patienter missgynnas av systemet, vilket indirekt leder till högre totala kostnader. De konstaterar också att innovativa utvecklingsbidrag från reformen inte har varit möjliga att se. Summan har alltså blivit att det är svårare för landstingen att upprätthålla vårdens etiska principer. Vårdvalssystemet innebär med all tydlighet att den vård som ges inte längre är jämlik eller behovsanpassad. Såvitt jag vet hade inget av allianspartierna satt upp det som ett mål.
När det nu är tydligt att vårdvalet leder till just vård som inte ges efter behov kan man tycka att politiker borde kunna ta detta till sig och fundera en gång till på om det blev särskilt lyckat. Men de konservativa allianspartierna håller fast vid sin tvångslagstiftning. Det är lika illa vare sig det beror på ideologiska låsningar eller om det bara handlar om prestige.
Att tvinga på landstingen ett system som vi nu vet leder till att vården inte längre ges vare sig jämlikt eller efter behov, utan något beslut om att de etiska principerna inte längre ska gälla, upplever jag som ologiskt. Eftersom jag är ganska säker på att ingen egentligen vill se den här utvecklingen i praktiken är det obegripligt att förbjuda regeringen att arbeta med att hitta former för att hävda en jämlik vård, precis som nu föreslås. Konkret är det just det som utskottsmajoritetens förslag i detta betänkande innebär. Man förbjuder regeringen att arbeta med att hitta lösningar.
Jag som miljöpartist har självklart ingenting emot att landsting som anser att de har råd att utöver att finansiera vård efter behov dessutom finansierar sådana vårdönskemål som skapas genom det fria valet. Men sådan efterfrågestyrd vård får självklart inte ges på bekostnad av att patienter med större vårdbehov åsidosätts.
Jag tar det en gång till, fru talman, för att det ska bli tydligt och inte missförstås, vilket jag nästan förutsätter att det kommer att göras i kommande anföranden från allianspartierna. Landstingen får självklart, om de så önskar, finansiera vårdtjänster som inte motiveras utifrån de av riksdagen 1997 fastslagna etiska principerna om en jämlik vård som ges efter behov, så länge det inte missgynnar medborgare med större vårdbehov.
Det är följaktligen svårt att förstå utskottsmajoritetens ställningstagande utifrån ett sakligt perspektiv, vilket jag påpekade inledningsvis. Däremot är det lätt att förstå det utifrån ett politiskt perspektiv.
Aldrig tidigare i modern tid har Sverige så tydligt styrts av ideologiska överväganden som under de senaste åtta åren med alliansstyre. Lagrådets yttranden har många gånger körts över totalt, och remissinstanser som har sågat regeringens förslag har negligerats helt. Ideologin har varit viktigare än alla goda råd man har fått från de som i praktiken ska hantera de förändringar som man har velat genomföra.
Debatten i frågan har pågått i säkerligen 20 år nu. Jag har inte varit med i den så länge, men jag uppfattar det som att man har hållit på så länge. Och jag upplever det som att de konservativa partierna, så här långt, inte har vågat tala om för väljarna vilken agendan bakom egentligen är.
De politiker som, med det facit vi har i dag, fortsätter att argumentera för efterfrågestyrd vård på bekostnad av behovsstyrd vård - det är det som det handlar om - är inte beredda att ta det ekonomiska ansvaret för de merkostnader som uppstår på grund av efterfrågestyrningen. De säger i praktiken till väljarna att de inte längre är beredda att försvara tanken om vård efter behov. Det är slutsatsen.
De allianspartier som i dag förespråkar vårdvalet som ett obligatorium förespråkar med Riksrevisionens egna ord, från när de besökte utskottet, en kvasimarknad där en oerhörd överkostnad genereras. Det är det som utskottets majoritet försvarar, mina vänner. De försvarar en kvasimarknad där en oerhörd överkostnad genereras.
Fru talman! En ansvarsfull politik måste bygga på att huvudmännen själva får styra denna utveckling, utan tvång från staten. Därmed yrkar jag bifall till reservationen.
(Applåder)