Fru talman! Det har varit en mycket intressant debatt att lyssna till. Jag begärde ordet för att göra en komplettering, av den anledningen att jag är den enda i socialutskottet som i måndags var med och lämnade över Parlamentariska socialförsäkringsutredningens slutbetänkande till statsrådet Annika Strandhäll. Den berör faktiskt även delar av detta betänkande, SoU3.
Låt mig ändå reflektera lite över den historieskrivning som Barbro Westerholm gjorde. Det är ju intressant att reflektera över vad som har hänt i svensk politik under det senaste halvseklet. För min del har det varit att vi tydligt har kommit från mer renodlad socialism på de flesta politikområden över till mer reformerad socialism, om man nu tillhör Socialdemokraterna eller de reformerade miljöpartisterna, men framför allt har Alliansen kunnat formas och bilda ett motstånd mot att renodlad socialism tränger sig in i svensk politik och lagstiftning, så som det tyvärr var för kanske ett drygt halvsekel sedan.
Dock har jag ofta sagt att sjukvården i detta sammanhang liksom har varit socialisternas sista bastion. Man har hävdat att sjukvården på något sätt är undantagen möjligheter till valfrihet och mångfald och entreprenörer utanför de offentligdrivna verksamheterna. Det är för mig helt obegripligt, i samband med att man nu diskuterar lagen om valfrihet, att man ska införa veto för bland annat sjukvårdshuvudmännen som gäller att inte ta sig an alla de entreprenörer som kanske vill etablera sig i en viss region.
Varför fokuserar man på dem som vill bedriva sådan välfärdsverksamhet inom hälso- och sjukvården, omsorgen och skolan? Samtidigt föreslår man inte att kommunerna eller de som har huvudmannaskapet för att med offentliga medel bygga en skola, en vårdcentral, ett äldreboende eller för den delen infrastruktur över hela landet ges veto när det gäller att låta entreprenörer bygga. Det finns ingen logik i att just sjukvården ska vara den sista socialistiska bastionen.
Jag tänkte gå över till varför jag gick upp i talarstolen. Parlamentariska socialförsäkringsutredningen är en noggrann utredning på 1 200 sidor där vi glädjande nog är överens mellan sju partier - det finns en reservation från Vänsterpartiet. Det visar att det finns ett brett parlamentarisk stöd för ett viktigt inslag i utredningen som bygger på att vi, för att kunna ha en riktig rehabiliteringskedja hos dem som är sjuka, lägger över ett tydligt ansvar på hälso- och sjukvården för att bedriva uppföljande verksamhet som berör dem som annars lätt hamnar i en långtidssjukskrivning. Det är inte så att Försäkringskassan ska engagera sig i detta först när det blir ett försäkringsärende, utan sjukvården blir den första instans som ska möta detta.
Det kommer, fru talman, i praktiken att bli vårdcentraler och vårdgivare i primärvården som kommer att kunna ta kontakt med arbetsgivarna, för att så tidigt som möjligt se om det finns inslag som handlar om att man vill påverka möjligheten till snabbare återgång i arbetet.
I det perspektivet, fru talman, är det extremt viktigt att man har en större mångfald av utförare. Att då samtidigt ge kontraorder till ett antal socialistiskt styrda kommuner och landsting att inte vilja erbjuda den möjligheten - att fler vårdcentraler och fler vårdgivare ska kunna samspela med arbetsgivarna för att få folk att återgå snabbare - är faktiskt att vara emot arbetslinjen. Det är allvarligt nog - det vill jag nog inskärpa. Vi kan inte ha en bred parlamentarisk samsyn kring en så viktig reform, som rimligtvis kommer kanske redan under innevarande år, och samtidigt införa ett stopp för de entreprenörer som ska bedriva den här typen av verksamhet.
Jag nämnde om fredagen. Nu ges det ett viktigt tillkännagivande till regeringen som vi kräver att man respekterar, så att man inte återkommer med en sådan här lagstiftning i strid med en klar majoritet i riksdagen. På fredagen kommer konstitutionsutskottets ordförande i en interpellationsdebatt att få svar från regeringen om hur man tänker hantera tillkännagivanden från oppositionen till regeringen.
För er som har följt debatten i dag är det intressant att följa hur regeringen kommer att svara på hur man kommer att utnyttja det tillkännagivande som ges från den här kammaren, för att komma tillbaka till riksdagen med förslag utifrån det tillkännagivandet. Det blir väldigt tydligt att man inte kan komma tillbaka med något som inte behövs - som kammaren uttryckligen har sagt inte behövs.
Sammanfattningsvis, fru talman, tycker jag att det har varit en klargörande diskussion. Jag tycker att regeringssidan med stöd av Vänsterpartiet har gjort en svag presentation av att vilja trotsa riksdagsmajoriteten. Det är ganska självklart att man ska bifalla utskottsmajoritetens förslag.
(forts. § 5)