Fru talman! Låt mig först rikta ett tack till utskot-
tet för en konstruktiv debatt och många intressanta
inspel i denna hållbarhetsdebatt. En framgångsrik
hållbarhetsstrategi kräver en levande demokrati, och
betydelsen av att riksdagen genom kritisk granskning
och konstruktiva förslag bidrar till att strategin ut-
vecklas och visionen hålls levande tror jag inte kan
underskattas.
Vi diskuterar två skrivelser i dag, Hållbara Sveri-
ge och Nationell strategi för hållbar utveckling. Den
nationella strategin har utarbetats inför FN:s globala
toppmöte i Johannesburg. I fokus för strategin står
regeringens ambition att integrera sociala, ekonomis-
ka och ekologiska dimensioner av hållbar utveckling,
som vi ser som jämställda. Strategin sammanfattar
gällande politik inom åtta kärnområden, och den
utgör ett levande dokument som fortlöpande ska
följas upp och utvärderas.
Det är vår förhoppning att den nationella strategin
för hållbar utveckling ska bli en utgångspunkt för
diskussion med många aktörer i samhället. Redan
under hösten 2001 inledde Miljödepartementet kon-
sultationer med kommunala politiker och tjänstemän,
Agenda 21-nätverk, frivilligorganisationer och repre-
sentanter för näringslivet. Syftet var att identifiera
viktiga frågeställningar i en svensk hållbarhetsstrate-
gi, och diskussionen fortsätter nu inför den uppfölj-
ning och revidering av strategin som ska göras 2003.
Visionen om en hållbar samhällsutveckling reser
viktiga principiella frågor om vad hållbar utveckling
är och bör vara. Personligen vill jag peka på några
aspekter av hållbarhetsstrategin som jag ser som
särskilt viktiga. Det handlar om demokrati, om bety-
delsen av kollektiva nyttigheter, om ett hållbart nä-
ringsliv och om hållbar utveckling som en process
och ett förhållningssätt.
Först till demokratin. Jag menar liksom Carina
Ohlsson att det inte nog kan betonas att det demokra-
tiska styrelseskicket med dess värderingar är ut-
gångspunkten för den svenska hållbarhetsstrategin.
Demokratin ger oss grunden för att öppet och förut-
sättningslöst diskutera uppnådda resultat och alterna-
tiva handlingsstrategier, så som vi gör här i dag, och
genom demokratin kan vi skapa institutioner och
styrmedel som främjar en progressiv och långsiktigt
hållbar samhällsutveckling. Demokratin ger oss alltså
förutsättningar och möjligheter, men det är viktigt att
komma ihåg att den också sätter gränser. Bara så
länge vi har och kan mobilisera ett starkt medborger-
ligt stöd kan vi driva den samhällsomställning som en
hållbar utveckling kräver.
Så till frågan om kollektiva nyttigheter. I Johan-
nesburgprocessen driver Sverige frågan om kollektiva
globala nyttigheter, och det är ingen slump. Den
svenska välfärdsmodellen, som socialdemokratin har
byggt upp, bygger sedan mer än 50 år tillbaka på
insikten om att en framgångsrik och hållbar ekono-
misk utveckling kräver investeringar i kollektiva
nyttigheter som kunskap, hälsa, social trygghet och
miljö.
Förebyggande och långsiktiga satsningar på män-
niskor och miljö skapar förutsättningar för både ökad
välfärd och en hög tillväxt.
I dag finns motsvarande utmaningar på global ni-
vå. Den ekonomiska globaliseringen med dess väx-
ande marknader främjar effektivisering och konkur-
rens, men den kan inte, som Jonas Ringqvist så riktigt
påpekade, garantera att det görs tillräckliga investe-
ringar i de kollektiva nyttigheterna. Det krävs också
politiska insatser på den globala nivån med satsningar
på kunskap, hälsa, social trygghet och miljö.
En satsning på kollektiva nyttigheter som strategi
i det globala arbetet för en hållbar utveckling är
mycket viktigt. Det är en framkomlig strategi inte
minst för att den ger oss möjlighet att påvisa att en
hållbar utveckling är förenlig med ekonomiska fram-
steg. Detta är mycket viktigt i vår dialog med de
fattiga länderna.
Mycket stora framsteg har gjorts under senare år
när det gäller näringslivets engagemang i hållbarhets-
frågorna. Det handlar om certifiering, miljölednings-
system, miljömärkning osv. Vi ser stora möjligheter
till ytterligare framsteg. Det är en mycket viktig del i
vår strategi.
Det är viktigt att vi ser hållbarhet som en process
och ett förhållningssätt. Det framförs ibland, som här
i dag, önskemål om att hållbar utveckling ska ges en
mer exakt definition, t.ex. genom att hållbarhet defi-
nieras som en bibehållen stock av realkapital, som
Maria Wetterstrand nämnde, humankapital, miljö-
och naturkapital.
Det är, enligt min mening, en typ av definition
som kan ha sin plats i nationalräkenskapssamman-
hang. Det är ganska naturligt att Finansdepartementet
och Långtidsutredningen diskuterar i dessa termer. I
en bredare hållbarhetsstrategi däremot tycker jag
definitionen är mindre fruktbar.
För det första kan vi inte reducera hållbarhet till
en fråga om storleken på en kapitalstock i kvantitativa
termer. Många års forskning har lärt oss att fenomen
som välstånd, välfärd och hållbar utveckling måste
mätas och utvärderas i flera dimensioner. Vi kan inte
objektivt värdera t.ex. hälsa och biologisk mångfald
så att de kan jämföras med varandra. Hållbar utveck-
ling handlar i grunden om ett förhållningssätt, att
beakta långsiktiga perspektiv och att se framåt vid
varje beslut. Hållbar utveckling är en process med
många och starka kvalitativa inslag.
För det andra får vi inte heller ha en för rigid defi-
nition av hur ambitionsnivån ska sättas för den håll-
bara utvecklingen i olika tider och i olika regioner.
Utmaningarna skiftar över tid. Låt mig ge ett exem-
pel.
I dag genomgår stora delar av världen, bl.a. Ost-
och Sydasien dramatiska demografiska förändringar.
En snabbt växande ung befolkning skapar stark eko-
nomisk tillväxt, stora sociala spänningar och en om-
fattande miljöexploatering. Inte minst hotas den bio-
logiska mångfalden av nyodlingsprojekt, skogsexplo-
atering, urbanisering och andra projekt som hör sam-
man med intensiv familjebildning, migration och en
ökad potential för ekonomisk tillväxt.
Utmaningar av denna typ kräver pragmatiska och
situationsanpassade strategier. Framför allt krävs
offensiva förebyggande insatser och ett ökat interna-
tionellt samarbete. Inkomstprognoser för Asien visar
att vi inom en generation kan ha samma inkomstnivå
i de flesta asiatiska länder som vi har i industriländer-
na i dag. Det är en gigantisk utmaning. Hur ska vi
hantera detta? Jag tror att t.ex. ett ökat samarbete i
form av miljöexport, som Eskil Erlandsson var inne
på, är en väldigt viktig del i en sådan strategi.
Jag vill också kommentera frågor om rättvist ut-
rymme, om fördelning och om att överordna miljön
tillväxten och marknaden.
Jag instämmer helt i beskrivningarna av de glo-
bala orättvisorna, fattigdomen och behoven av att
åtgärda dem. Samtidigt tror jag att det är viktigt att vi
inte fastnar i en diskussion om rättvist utrymme och
knapphet som knyter an till klassisk ekonomisk teori.
Det är viktigt att vi i högre grad försöker se möjlig-
heterna att skapa välstånd och att vi försöker se både
miljöpolitik och annan hållbarhetspolitik som en
produktiv politik. Vi kan stärka den ekologiska bär-
kraften, och vi kan stärka människor genom en för-
bättrad folkhälsa t.ex. Det är viktigt att ha den pro-
duktiva positiva ansatsen, både nationellt och inter-
nationellt. I detta ligger också den betydelse som jag
tillmäter frågan om kollektiva nyttigheter.
Jag vill avslutningsvis säga att hållbar utveckling
är det övergripande målet för regeringens politik, och
att det berör alla politikområden såsom det framgår
av denna strategi. Sverige ska gå i spetsen för om-
ställningen till ett hållbart samhälle. Den nationella
strategi som vi nu tar med oss till Johannesburg är ett
tungt bidrag i detta arbete.
Vi arbetar hårt på det nationella planet men också
internationellt. Sverige är ett av de länder i världen
som i internationella forum starkast driver miljö- och
hållbarhetsfrågorna. Det tror jag alla som följt sådana
förhandlingar kan vittna om.
Just nu går nog mångas tankar till Johannesburg.
Vi har talat om Johannesburgsmötet i dag. Vi vet hur
viktigt det är att mötet blir en framgång. Vi vet också
att det har varit svåra förberedande förhandlingar.
Miljöminister Kjell Larsson har just återvänt från
Bali, där miljöministrarna har varit samlade till ett
avslutande möte inför Johannesburg. Han kan säkert
lämna direkt information därifrån när det gäller de
problem som nu finns i Johannesburgsförhandlingar-
na men också om de framsteg som har gjorts.
Många problem återstår att lösa. Det viktiga är att
vi alla, på bästa sätt och med de resurser vi har, för-
söker att bidra till arbetet för en hållbar samhällsut-
veckling så att det blir framgångsrikt, inte bara i Sve-
rige utan också globalt.