Fru talman! Hållbar utveckling är ett begrepp som
många politiker gärna använder sig av i retoriken.
Men vad står det för, och vad krävs för att utveck-
lingen ska kunna betraktas som hållbar? Att utveck-
lingen för närvarande inte är hållbar kan vi väl vara
överens om? Miljöpolitiken är inget isolerat område.
Den angår oss alla, och den måste förmås påverka
vårt dagliga liv och agerande. Vardagsnära källsorte-
ring och val av miljövänliga produkter är bara första
steget för den enskilda människan och medborgaren.
Miljöaspekter, konsekvensanalyser och miljöbokslut
måste vägas in i varje kollektivt och gemensamt be-
slutsfattande - i lagstiftning, i planarbete, i industriell
och ekonomisk verksamhet och i all produktion och
konsumtion.
Utvecklingen är inte hållbar. Vi behöver bara tän-
ka på hur vi av energi producerar el och värme. Vi
har metoder i dag som inte är hållbara. Vidare gäller
det hur vi producerar stora mängder avfall och det
sätt på vilket vi tar hand om avfallet. Det gäller också
utsläppen i atmosfären och kemikalieanvändningen.
Vi har inte en hållbar utveckling.
Fru talman! Socialliberaler är internationalister. I
miljöpolitiken och i det egna miljömedvetandet krävs
det ökad solidaritet med människor som lever under
fattigare förhållanden. Vi måste sträva efter en mil-
jöutveckling som gynnar hela världen. Bindande
globala överenskommelser måste vidareutvecklas,
liksom kunskaps- och tekniköverföring.
Vi socialliberaler är starka anhängare av frihandel.
Frihandel leder till en effektivare hushållning med
resurser, höjer välfärden och skapar resurser för att
lösa miljöproblemen.
Jag ser, fru talman, i första hand tre stora utma-
ningar, som vi socialliberaler har antagit.
För det första handlar det om den biologiska
mångfalden, om vilken vi senare i dag får höra en
mer ingående debatt. Vi vet att alltfler arter hotas av
utrotning och att den svenska floran och faunan stän-
digt blir fattigare. Biologisk mångfald främjar eko-
systemets flexibilitet och uthållighet. Uthålligheten
när det gäller att bruka men inte utnyttja naturens
resurser mer än de tål är grunden för fortsatt mänsk-
ligt liv och därmed ett måste.
I konsekvens med socialliberalismens grundsyn -
vördnad för livet - uppmärksammas både naturupple-
velsen och etiken. Naturen är en viktig del av vår
livskvalitet. Djurhållning och djurtransporter måste
ske på ett etiskt godtagbart sätt. Balansproblemen i
många ekologiska system, t.ex. i Östersjön, är större
än tidigare. Frågor om den biologiska mångfalden
hänger också intimt samman med livsmedelsproduk-
tionen.
För det andra handlar det om globala klimatför-
ändringar, som är ett hot mot livet. Det är de fattiga
ländernas befolkning som drabbas hårdast av en för-
stärkt växthuseffekt. Det krävs en världsomfattande
handlingsplan som både minskar utsläppen och om-
fördelar resurser. Genom global utsläppshandel med
kvoter som fördelas solidariskt kan resursöverföring
och effektivitet förenas. Slösaktig resursanvändning
och missade möjligheter till miljövänlig och resurs-
hushållande teknisk utveckling måste ersättas med ny
teknik och med medvetenhet.
För det tredje gäller det bristen på överstatlighet
som metod för att komma till rätta med de gränsöver-
skridande miljöproblemen. Denna brist är i dag iö-
gonfallande. EU är för svagt i dag. En utvidgning ger
förhoppningsvis en effektivare miljöpolitik i hela
Europa. Genom att stärka unionens kapacitet att fatta
överstatliga beslut på miljöområdet bryter vi för-
hoppningsvis den passivitet som präglar klimatpoliti-
ken.
EU:s jordbrukspolitik måste avvecklas och ersät-
tas med en politik som stimulerar till insatser för
bevarande av biologisk mångfald, landsbygdsutveck-
ling och bevarande av öppna landskap.
Jag vill också beröra några konkreta problem som
vi står inför utöver dessa stora utmaningar.
Först har vi Östersjöregionen. Miljöproblemen i
Baltikum och i övriga Öst- och Centraleuropa är
stora. Innanhavet Östersjön med de unika ekosystem-
en fortsätter att nedsmutsas genom utsläpp och
läckage från berörda länder. Östersjön räknas i dag
till de mest förorenade havsområdena i världen.
Också vårt gemensamma luftrum tillförs utsläpp
som starkt bidrar till försurning av skogar och mar-
ker. För att minska och på sikt kunna stoppa utsläp-
pen kring och till Östersjön krävs det gemensamma
lösningar. Många viktiga steg har tagits i Öster-
sjöstaterna. Bl.a. har halterna av en del farliga mil-
jögifter, t.ex. PCB och DDT, minskat. Ändå får ris-
kerna absolut inte negligeras. Många problem återstår
att lösa.
När det gäller Östersjön vill vi socialliberaler in-
föra ett krav som innebär att alla fartyg som trafikerar
Östersjön ska ha miljölots. Införandet av miljölots är
en del i arbetet med att minska utsläppen av olja och
miljögifter. För att det ska vara möjligt krävs det att
alla länder vid Östersjön har mottagningshamnar för
förorenat vatten. Även i fråga om Skagerack, Katte-
gatt, Vänern, Vättern och Mälaren kräver vi olika
åtgärder och sanktioner för att internationella kon-
ventioner verkligen ska efterlevas.
I dag på förmiddagen fick jag ett brev från en ung
kvinna i Jönköping. Hon skriver så här:
Jag har nyss läst en skrivelse som du undertecknat
tillsammans med Kjell-Erik Karlsson och Maria
Wetterstrand. Det var ett krav att regeringen ska
stoppa utbyggnaden av sopförbränning. Jag instäm-
mer helt i detta krav. Här i Jönköping planeras ett
verk med en kapacitet på 200 000 ton, tre gånger
större än kommunens behov. Vi ska bli något slags
Avfalls-Mekka i Småland, och man bävar inför pers-
pektivet. Vi har i elfte timmen lyckats uppbåda en
aktionsgrupp mot projektet osv.
Vidare skriver hon: Vi har fått mycket gensvar i
lokala medier, men vi tycker att det vore på tiden att
föra upp frågan på riksplanet eftersom det planeras så
många anläggningar i landet. Hur diskuteras frågan i
miljö- och jordbruksutskottet? Är något på gång vad
gäller denna fråga? Har du något tips om hur man
skulle kunna gå vidare?
Brevet avslutas med följande: Här i kommunen
råder politisk enighet i beslutet att ansöka om till-
stånd. T.o.m. Miljöpartiet tycker att det är rackarns
bra, som de uttrycker det.
Jag hoppas att vi så småningom får en kommentar
till detta. Här i kammaren har ju Miljöpartiet inte
tyckt att det är "rackarns bra".
Avfallsförbränningen är en av de största källorna
till dioxinbildning. Vi måste finna mer hållbara alter-
nativ till avfallshanteringen än förbränning. Alterna-
tiven heter ju avfallsminimering, återvinning, återan-
vändning och biologiska metoder. För att stimulera
till en sådan här förändring måste förbränningen av
avfall beskattas.
Fru talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till re-
servationerna 29 och 47.