Fru talman! "Mänskligheten har förmåga att skapa
en hållbar utveckling - att försäkra sig om att utveck-
lingen tillgodoser dagens behov utan att äventyra
kommande generationers möjligheter att tillgodose
sina behov. Begreppet hållbar utveckling innebär
gränser eller begränsningar - inte absoluta gränser -
utan gränser som sätts av dagens teknologi och sam-
hällsorganisation, av naturresurser och av biosfärens
förmåga att tåla effekterna av människans olika verk-
samheter."
Detta skulle kunna vara en god sammanfattning
av den moderata miljöpolitiken, men det är en text ur
Brundtlandkommissionen från 1987.
Det är ett spännande år för miljöpolitiken. Vi
närmar oss miljötoppmötet i Johannesburg. Processen
startade här i Stockholm 1972 - för övrigt när jag var
ett år gammal - och tog sedan fart inte minst med
mötet i Rio de Janeiro 30 år senare. Nu, tio år efter
Riomötet, är det dags igen.
Viktiga globala miljöfrågor ska diskuteras och
brytas över internationella gränser. Det är ett viktigt
möte. De flesta miljöproblem förekommer inte i ett
land, utan problemen rör sig över gränserna, och ska
man komma till rätta med dem måste man arbeta
internationellt, såväl på FN-nivå som på EU-nivå.
Jag har personligen deltagit i det svenska förbere-
delsearbetet i den s.k. nationalkommittén för Agen-
da 21 och Habitat. Vi två moderater i kommittén har i
stort varit eniga med regeringen om den inriktning
som man har valt. Det är en styrka om Sverige kan ha
en enad front när förhandlingarna sker med andra
länder. Det kan finnas skillnader i åsikter, t.ex. när
det gäller vilka åtgärder som förslås och prioritets-
ordningen. Men i synen på ramarna för arbetet är vi
eniga över partigränserna. Inte minst vill jag under-
stryka att den globala fattigdomsbekämpningen har
första prioritet för en hållbar miljöutveckling, vilket
är mycket positivt.
Den definition som har gjorts av en hållbar ut-
veckling - att miljöarbetet måste vara i samklang med
ekonomiska och sociala förutsättningar - är mycket
bra och något som vi måste ha som en kompassrikt-
ning såväl internationellt som nationellt, dvs. att en
hållbar miljöutveckling är beroende av goda ekono-
miska förutsättningar och att en ekonomisk tillväxt är
fundamentet för att man långsiktigt ska ha råd med en
god miljö. Det är bra.
Problemet är att det skiljer sig i hur regeringen
agerar internationellt, i högtidstal och vad man gör i
konkret nationell politik. Jag tänker främst på två
politiska beslut som fattats under de senaste åren och
som båda rört bl.a. klimatpolitiken.
Det första är beslutet om att stänga Barsebäck 1,
och det andra är riksdagens beslut om det nationella
klimatmålet.
Vi fattade tidigare under våren beslut om det se-
naste miljödelmålet, nämligen begränsad klimatpå-
verkan. Klimatmålet är enligt regeringen ett av de
viktigaste miljömålen för Sverige. Miljöminister Kjell
Larsson har vid flera tillfällen förklarat att den koldi-
oxideffektiva energiproduktionen är den främsta
anledningen till detta. Ändå valde man att lägga ned
Barsebäck 1.
För miljön har detta inneburit att danskarna får
producera mer energi i sina kolkraftverk. Södra Sve-
rige har inte kunnat dra nytta av det överskott som
vattenkraften skapat, eftersom överföringskapaicite-
ten mellan norra och södra Sverige är för dålig. Den
ökade danska koleldningen har förvisso inte lett till
högre svenska utsläpp, men väl till ett rejält nettotill-
skott av koldioxid till atmosfären. Sedan kan man
ytterligare lägga till svavel och andra ämnen som
kärnkraftverken inte släpper ut.
Hade vi i stället satsat alla de pengar som det
kostat svenska staten att lägga ned Barsebäck 1 på de
mest effektiva internationella insatserna, hade det
varit betydligt bättre för miljön. Enligt flera studier,
bl.a. utredningen Handla för att uppnå klimatmål,
kostar de billigaste åtgärderna under 5 öre per kilo
koldioxid. Kostnaden för nedläggningen av Barse-
bäck 1 motsvarar alltså en koldioxidreduktion mot-
svarande hela Sveriges, Danmarks och halva Norges
totala utsläpp av växthusgaser. Har vi råd att fortsätta
med att lägga ned Barsebäck 2? Det är ett ekonomiskt
och miljömässigt vansinne, och det är helt oförenligt
med principen om en hållbar utveckling.
Likaså är beslutet att reducera de svenska kol-
dioxidutsläppen med 4 % inom landets gränser och
utan att använda de mest kostnadseffektiva åtgärderna
vansinne. Riksdagen beslutade enligt regeringens
förslag ett suddigt procentmål om att reducera de
svenska utsläppen av växthusgaser med 4 % mellan
åren 2008 och 2012.
Sverige har i dag en av i-världen lägsta utsläpp-
snivåer av växthusgaser per capita. Vår koldioxidef-
fektiva energiproduktion, som vattenkraft och kärn-
kraft samt ett miljömedvetet näringsliv, är vårt
främsta framgångsrecept. Vi har så låga utsläpp att vi
inom Kyotoavtalets ram tillåtits att släppa ut 4 % mer
än under normalåret 1990. Då väljer regering och
riksdag det dyraste och för miljön sämsta alternativet.
Vi valde att rösta mot detta, så ansvaret ligger helt
hos riksdagsmajoriteten.
Parallellt med detta bedriver statligt ägda Vatten-
fall kolbrytning och eldning i gamla smutsiga öststat-
skolkrafterk utan att regeringen agerar.
Hållbar miljöutveckling är enligt regeringen att
byta ren kärnkraft mot att indirekt skapa förutsätt-
ningar för en ökad koleldning i vårt närområde. Håll-
bar ekonomisk utveckling verkar vara att betala
mycket skattepengar för att få en sämre miljö och en
dyrare elmarknad för konsumenterna. Jag kallar detta
för en ohållbar utveckling.
Fru talman! Förutom den skrivelse som jag delvis
kommenterat ingår det i betänkandet en mängd mo-
tionsyrkanden från allmänna motionstiden. I de tio
reservationer som vi har bifogat till betänkandet be-
skriver vi vad den moderata miljöpolitiken går ut på.
Vi vill ha en mer marknadsnära miljöpolitik som
bygger på internationella överenskommelser i större
utsträckning och där miljöutveckling, ekonomisk och
social utveckling går mer hand i hand än i regering-
ens politik.
Jag yrkar bifall till reservation 3.