Fru talman! Det är lätt att prata om hållbar ut-
veckling men lite svårare att definiera vad som
egentligen menas med detta.
I den gröna ideologin är det grundläggande att
sträva efter en hållbar utveckling. Med en sådan me-
nar vi ett samhälle som är så bra att alla kan leva där
alltid och där vi inte förstör livsförutsättningarna för
dem som ska leva på jorden efter oss.
Vi menar att vår livsmiljö - det vatten som vi
dricker, den luft som vi andas, den jord som vi odlar
och den mat som vi äter - är själva grundförutsätt-
ningen för liv på jorden.
Om vi förstör det finns det ingen grund för ett
hållbart samhälle ur några andra aspekter heller. Na-
turen har för övrigt en stor betydelse för vår sociala
tillfredsställelse, och det finns få människor som
skulle vilja leva i en värld utan skogar, sjöar och en
levande biologisk mångfald.
För några veckor sedan kom en rapport från FN
som sade att 25 % av jordens däggdjur kommer att
vara utrotade om 30 år, om vi inte gör någonting. Det
fick små notiser i kvällstidningarna med en bild på en
tiger vid sidan av, så antagligen var tiger ett av de
djur som skulle komma att försvinna. Vi diskuterar
inte den typen av nyheter särskilt mycket i den aktu-
ella debatten, vilket jag tycker är beklagansvärt.
Vi menar att ekologisk hållbarhet måste finnas
som en övergripande ram för hållbar utveckling, och
inom den ramen ska man skapa förutsättningar för
sociala, kulturella och ekonomiska hållbarhetsaspek-
ter. Vi anser att de sociala, kulturella och ekonomiska
aspekterna på hållbarhetsbegreppet är nödvändiga för
att vi ska kunna anse att en hållbar samhällsutveck-
ling har uppnåtts. Så är inte fallet i dag, det är många
som har sagt det redan. En miljard människor på
jorden har inte tillgång till rent vatten, och 2,4 miljar-
der saknar möjlighet att tillfredsställa grundläggande
hygieniska behov. Det tycker vi inte är en hållbar
utveckling.
Om man nu ska diskutera definitionen av hållbar
utveckling har vi försökt se vad regeringens defini-
tion är, och det har varit ganska svårt att få något
konkret svar på. Inom Regeringskansliet har Finans-
och Näringsdepartementen försökt att precisera be-
greppet. De skriver i en rapport att med hållbar ut-
veckling avses att värdet av samhällets samlade ka-
pital per person, vilket består av realkapital, human-
kapital samt miljö- och naturkapital, inte minskar
över tiden. Den definitionen är hämtad från Långtids-
utredningen, som är utarbetad inom Finansdeparte-
mentet. Man tar också upp en invändning mot den
definitionen, eftersom den förutsätter att olika typer
kapital, alltså naturkapital, realkapital och humanka-
pital, kan ersätta varandra. Dessutom sägs i definitio-
nen ingenting om fördelningen av resurser mellan
fattiga och rika länder och människor. Men Finansde-
partementet, till skillnad från Miljöpartiet, finner inte
den här invändningen avgörande och avfärdar den
och håller fast vid det andra. Samtidigt ska man se
hur det ser ut i världen. 15 % av världens befolkning
förbrukar 85 % av världens naturresurser. Det kan
knappast vara en rättvis fördelning och kan knappast
anses vara hållbart.
Av regeringens skrivelse om hållbar utveckling
framgår inte ifall man stöder Finans- och Näringsde-
partementens ohållbara definition på en hållbar ut-
veckling. Därför skulle jag vilja ställa frågan till mi-
nistern om det är den definitionen som regeringen
också ansluter sig till. Vi i Miljöpartiet anser att be-
greppet hållbar utveckling måste ges en tydligare
innebörd men att den innebörden inte ska vara på det
sätt som den definieras på Finans- och Näringsde-
partementen.
Vi delar regeringens uppfattning i skrivelsen om
att ansvaret för att uppnå en hållbar utveckling i hu-
vudsak ligger på varje nation och att lösningarna kan
se olika ut i olika länder. Jag vill också poängtera att
det är uppenbart att det finns många frågor som måste
lösas internationellt. Enskilda länders agerande kan i
de fallen vara mycket betydelsefullt, både i rollen av
föregångare och vägvisare och i rollen som pådrivare
och idéväckare. Vi menar att Sverige måste ta på sig
alla de här rollerna.
Först några kommentarer om den nationella poli-
tiken. Jag kan nämna att jag inte håller med mina
partikolleger i Jönköping om att avfallsförbränningen
är "rackarns bra", utan tvärtom. Jag har försökt dis-
kutera frågan med dem, men de ser väl mera pragma-
tiskt på det hela än vad jag gör. Jag tycker att det är
ett stort problem.
Just energifrågorna är en av de saker där det tycks
vara svårt att komma fram nationellt och göra någon-
ting konkret och riktigt bra. Vi menar i Miljöpartiet
att man måste avveckla kärnkraften och att man
måste avveckla de fossila bränslena. Vi har lyckats nå
framgångar inom många politiska områden under den
här mandatperioden, men just i energifrågorna tycks
det vara oerhört svårt att vända utvecklingen. Kärn-
kraftskramarna har haft en alltför stor inverkan på den
politik som har bedrivits. Det enda vi är överens med
Moderaterna om är att regeringens energiproposition
inte är bra, däremot delar vi inte deras uppfattning i
särskilt många andra frågor inom energipolitiken.
Förnybar och ren energi måste finnas att tillgå till
en rimlig kostnad för alla människor på jorden. Vi
tror att det behövs ett internationellt samarbete på de
här områdena och anser att man skulle kunna inrätta
en oberoende myndighet eller institution som ska
jobba för att främja just förnybara energikällor. Men
det är också väldigt mycket som man kan göra redan
nu. Sverige har inte tagit de steg i rätt riktning som vi
hade önskat.
Vad gäller fattigdomsbekämpningen i världen är
det en hel del saker som Sverige skulle kunna göra
nationellt för att påverka utvecklingen. En sak är att
föregå med gott exempel och skriva av de fattigaste
ländernas skulder samt verka för att marknaderna i de
rika länderna öppnas för de fattiga ländernas produk-
ter så att vi slutar att bygga upp stora tullmurar mot
de fattiga länderna för att gynna våra egna ekonomi-
er. En annan fråga handlar om biståndet där vi har
drivit på och fått igenom en ökning av biståndet, men
vi anser att det måste öka ytterligare.
Klimatfrågan är en annan fråga som vi har disku-
terat under de senaste åren ganska mycket här i Sve-
rige. Vi delar inte regeringens syn på hur klimatfrå-
gan ska lösas, eller rättare sagt tycker vi inte att man
gör tillräckligt. Där anser vi att Sverige måste vara
pådrivande i internationella klimatförhandlingar. Det
har man jobbat rätt så bra med, men man måste också
vara pådrivande nationellt. Vi måste inse att Kyoto-
protokollets mål är en absolut miniminivå, alltså det
absolut lägsta som länderna i världen kunde komma
överens om. Alla ansvarstagande länder måste gå
långt före den miniminivå som är fastslagen i Kyoto-
protokollet. Den svenska regeringens klimatpolitik är
ansvarstagande i ord, men de förslag som den resulte-
rar i är inte särskilt radikala.
Vi menar att målet om 4 % minskning till 2010
innebär att man lämnar över större delen av proble-
men till kommande generationer, och det är inte okej.
Inom de närmaste 50 åren tror vi att man måste få ned
utsläppen av växthusgaser med i storleksordningen
75 %. Då är 4 % på tio år inte särskilt ansvarstagande.
Vi är dessutom övertygade om att en skarp målsätt-
ning ger drivkraft till utveckling av miljöteknik och
till åtgärder inom industrin och att det i längden också
gynnar Sverige ekonomiskt. Därför bör man arbeta
med de här frågorna.
Jag vill nämna några saker om det internationella
samarbetet och den gröna rörelsens krav inför Johan-
nesburg. En av de viktigaste frågorna är frågan om
tillgång till vatten. Där är huvudbudskapet från den
gröna rörelsen att man måste stoppa privatiseringen
av vattenresurser. Det är någonting där regeringen i
Sverige inte har gjort något tydligt ställningstagande
mot situationen i dag. Där menar många att som en
utväg från den rådande vattenkrisen ska vatten trans-
porteras från det ena området till det andra. Då öpp-
nar man för en privatisering av distributionssystemen
och en expansion för mer förpackningar osv., vilket
knappast är en hållbar utveckling. Vi anser att till-
gång till rent vatten är en mänsklig rättighet som inte
ska bli föremål för privatisering. Det här bör Sverige
på Johannesburgskonferensen å det starkaste engage-
ra sig i, alltså mot att man ska privatisera vattentill-
gångar. Det är en oerhört väsentlig fråga. Tillgången
till rent vatten är en förutsättning för människors
välfärd och hälsa.
En annan fråga rör internationella handelsavtal. Vi
menar att man måste ge miljö- och sociala regler
företräde framför WTO:s handelsregler och att man
bör skapa en internationell legalt bindande konven-
tion om storföretagens sociala och miljömässiga an-
svar. Det är inte acceptabelt, menar vi, att man låter
regler som syftar till att gynna frihandeln gå före
människors hälsa och miljön. Detta är en fråga som vi
hoppas att regeringen driver hårt i förhandlingarna
med de andra länderna.
Avslutningsvis vill jag rikta några ord till Jonas
Ringqvist som tackade Miljöpartiet tidigare i sitt
anförande. Jag får väl passa på att tacka Jonas
Ringqvist för att han inte har varit alltför motsträvig
när Miljöpartiet har kommit med goda idéer i för-
handlingarna. Han har t.o.m. stött dem väldigt ofta
och en och annan gång kommit med bra förslag själv.
Jag vill tacka för ett gott samarbete och kan säga att i
vissa frågor tycker jag att det är synd att vi inte alltid
fått med Vänsterpartiet på det miljöansvar som man
borde ta inom t.ex. trafik- och energipolitiken. Tack
så mycket!