Fru talman! Vi halkar in lite grann på historia här
när det gäller fristående skolor. Det är riktigt som
Ingegerd Wärnersson säger: Det har varit debatt om
det här länge.
Utan överdrift kan man säga att socialdemokra-
terna länge bekämpade själva idén om att fristående
skolor skulle få fulla bidrag på samma sätt som de
kommunala. Den borgerliga regeringen genomförde
ett system som tvingade fram en viss procentsats, mot
bakgrund av att det fanns så många ute i kommunerna
som av politiska skäl inte ville ge friskolor bidrag.
Det blev tvunget att tvinga fram det. När sedan soci-
aldemokraterna kom tillbaka till makten 1994 hade
redan ett antal nya friskolor hunnit startas. Då hade
den här utvecklingen börjat. Glädjande nog avskaffa-
de inte socialdemokraterna dessa rättigheter utan
nöjde sig med vissa förändringar i lagtexterna. Det
kan säkert behövs fler sådana förändringar för att få
ett bra bidragssystem.
Men efter allt som har sagts, både nu de senaste
månaderna och under de senaste åren, kvarstår ändå
frågan som jag ställde: Hur ser egentligen socialde-
mokraterna på en fortsatt utveckling av friskolor
inom det allmänna skolväsendet i Sverige? Jag tycker
inte att vi har fått ett tydligt svar i den här debatten.
Med tanke på ministerns uttalanden tidigare, som har
citerats, statsministerns uttalanden samt tilläggsdi-
rektiven till Friskoleutredningen och departementets
arbetsgrupp skulle jag ytterligare vilja precisera min
fråga och min begäran om en avsiktsförklaring: Vilka
stora problem ser egentligen ministern med friskolor?
Vad är det för missförhållanden som regeringen anser
sig se och som ska rättas till?
Skolministern nämnde att friskolorna i början ha-
de sin självklara roll genom att erbjuda en profil i
utbildningen som inte fanns på annat håll. Där erkän-
ner vi båda två att friskolorna betydde mycket - inte
nödvändigtvis för att varenda enskild friskola skulle
vara bättre, men när det kommer en ny organisation
och en ny huvudman är förutsättningarna stora att det
föds idéer som inte föds när man har en monopolor-
ganisation med samma huvudman. Det visade sig
också att sådana nya idéer föddes.
Nu säger skolministern att dessa profiler nu finns
inom den allmänna skolan. Nu är inte friskolorna
spjutspetsar längre. Ja, det får vi väl se. Det kan visa
sig i framtiden att nya både pedagogiska och organi-
sationsmässiga idéer och visioner kommer inom
skolvärlden som varken skolministern eller jag kan
föreställa oss. De kan komma både från fristående
skolor och från kommunala, offentliga skolor. Det är
ju det som är det fina med mångfalden: Det blir både
en viss konkurrens och ett befruktande av idéer tvärs
över. Men även om så inte vore, även om vi kan kon-
statera att det finns friskolor som inte på något sätt
skiljer sig från den kommunala skolan, varför säger
skolministern detta? Vilken slutsats drar hon av det?
Behövs de liksom inte då? Är det inte fortfarande ett
värde att skolor kan komma till på grund av föräld-
rars, lärares och enskilda personers initiativ som ett
alternativ till den offentligt, politiskt styrda skolan,
även om det kan vara svårt att förklara skälen till att
människor vill gå där?