Fru talman! Som skolminister har jag ansvar för
alla barn, oavsett vem som är huvudman för den skola
som eleverna går i. Jag tycker att det är det som ska
ligga som bas i alla diskussioner.
Eleverna ska kunna känna sig trygga och veta vil-
ka lagar och förordningar de har att följa, oavsett om
de är i den kommunala eller den fristående skolan.
Alla elevers olika behov ska också kunna tillfreds-
ställas, oavsett vem som är huvudman. Det är eleven
som är i centrum.
Sedan ska jag gå tillbaka lite. Sedan jag fick äran
och förmånen att bli vald till Sveriges riksdag 1988
har debatten om de fristående skolorna ständigt på-
gått. Men det har skett en väldigt stor förändring av
verksamheterna såväl inom de fristående skolorna
som inom den kommunala skolan. Elevers och föräld-
rars medverkan och möjlighet att påverka har ju
stärkts, oavsett vem som är huvudman. Och det är en
mycket positiv utveckling.
Vi kan knyta an till det som Yvonne Andersson
tog upp just om föräldrars möjlighet att påverka och
vara medbestämmande. Det är en positiv utveckling.
Den möjligheten fanns, och därav kom också behovet
hos flera föräldrar som ville starta de fristående sko-
lorna. Nu pågår utvecklingen för fullt i den kommu-
nala skolan, och båda dessa erfarenheter ska tas till
vara när vi så småningom kommer att gå vidare med
t.ex. den försöksverksamhet som i dag handlar om
föräldrastyrda skolor. Det är en bra och positiv erfa-
renhet. Den tar vi till vara från båda håll.
Det har också skett en utveckling på olika håll när
det gäller t.ex. bidragen. Det är ganska viktigt att
ändå understryka att det var den socialdemokratiska
regeringen som, efter det att vi hade gått upp och ned
mellan olika procentsatser, införde det nuvarande
bidragssystemet med just det här tänkandet att det
handlar om elevens behov och om att eleven är i
centrum. Då hittade vi en samsyn. Fortfarande tror
jag att detta är en riktig inriktning, att man inte ska
göra jämförelser och göra skillnader. Sedan kan man
följa upp och se på det som Sven-Åke Johansson kom
fram till i sitt första betänkande, att vissa merkostna-
der ligger inom kommunen som har det övergripande
ansvaret när det gäller grundskolan. Vi har också att
titta på kostnader när det gäller de fristående gymna-
sieskolorna. Och det är det som Sven-Åke Johansson
ska redovisa för mig den 1 mars.
Det här måste vi följa. Det var också riksdagen
som gav i uppdrag till regeringen att följa utveckling-
en när det gäller bidragen och därmed också justera
dem när man tycker det. Det är bra. Det handlar om
ifall det har gått åt rätt håll eller åt fel håll och om att
hitta den lämpliga nivån. Det tänker vi göra.
När det gäller verksamhetens innehåll vill jag ge
en kommentar till mitt uttalande i någon av intervju-
erna. Om jag ser tillbaka historiskt finner jag att det
just gavs en möjlighet inom de fristående skolorna för
t.ex. Montessori- och Waldorfpedagogiken. Det är
olika former av pedagogik som då inte var etablerad
och i vissa fall kanske inte heller välkommen i den
kommunala skolan. Det var givetvis profiler som gav
ett genomslag utåt. Jag kan jämföra med hur det är i
dag. Det är många kommuner som nu har en Montes-
soriinriktad pedagogik i sin kommunala verksamhet.
Det handlar just om det här med att vara den typen av
spjutspets. Nu pågår det här inom de fristående sko-
lorna, men det pågår precis lika mycket inom den
kommunala skolan. Jag tror att det som en gång kan-
ske var en av huvudanledningarna inte är det som gör
att man i dag vill starta en fristående skola.
Det finns profiler. Det har alldeles nyligen startat
en skola hemma i min hemkommun Kristianstad. Den
har en hälsoprofil. Men jag vet att det finns många
kommunala skolor som också har hälsoprofiler och
använder sig av timplanen på ett flexibelt sätt. Där-
med hoppas jag att jag har gett ett svar på just den
frågan, om hur jag tittar på verksamheten. Det här är
positivt. Det sker en utveckling, och den sker både
inom den kommunala och inom den fristående sko-
lan.