Fru talman! Jag vill börja med att återgälda tacket
för det goda samarbetet till socialdemokratin, och
även till Miljöpartiet. Jag vill också tacka ordföran-
den i utskottet, som har sett till, tycker jag, att sam-
tals- och debattnivån i utskottet har varit mycket god.
Jag måste bara kommentera en sak lite grann. Det
gäller Ragnwi Marcelinds påstående att samarbetet
mellan regeringspartiet, Vänsterpartiet och Miljöpar-
tiet har haft stora svårigheter. Ragnwi Marcelind,
man ska vara försiktig med sanningen. Jag påstår att
det inte är sant. Vi har haft ett mycket gott samarbete.
Vi är tre olika partier, men vi har kommit överens.
Det har inte varit några stora svårigheter. Men
Ragnwi kanske har en annan insyn i det här samar-
betet än vi som har samarbetat. Om det vet jag ingen-
ting.
Den solidariska välfärdspolitiken har fått utstå
stora nedskärningar. Jag tänker på kommunernas
minskade resurser som lett till minskning av personal
i skolor, minskning av antalet vårdplatser för miss-
brukare och minskade resurser för socialtjänsten.
Antalet tiggare, utslagna och hemlösa är ett resultat
av uppluckringen av den allmänna välfärden. Dessa
neddragningar har direkt koppling till polisens arbete.
Polisens agerande och handlande tillhör de områ-
den i samhället som rör, berör och ibland upprör
många människor. Vi invånare kräver väldigt mycket
av polisen. Vi vill att de ska vara snabba, kloka, kun-
niga förstående, respektfulla, lagom starka och
mänskliga. Vi politiker är ansvariga för att polisen får
möjlighet att vara allt det här.
Hemma kring många människors köksbord, lik-
som i massmedierna, är det en populär synpunkt att
när den synliga oordningen och det synliga våldet
ökar är lösningen att vi får fler poliser. Vänsterpartiet
menar att lösningen inte är så enkel. Rättsväsendet är
en spegel av hur samhället i övrigt fungerar. Våld på
gator och torg, våld i hemmen, våld mot kvinnor och
barn, våld i samband med idrottsevenemang och våld
med koppling till rasisitiska inslag härrör till stor del
från missbruk av alkohol och narkotika.
Polisen själv påstår att 80 % av allt våld är alko-
holrelaterat. Enligt Vänsterpartiet är lösningen när det
gäller alkohol- och narkotikarelaterade brott inte fler
poliser. Det våld som så tydligt kan sammankopplas,
som någon talade om tidigare, med sena krogbesök,
borde lättare kunna lösas med tidigare stängningstider
än fler poliser. Det är väl ingen som inte håller med
om att sena öppettider inte handlar om att det finns
behov av att äta vare sig kåldolmar eller finare mid-
dagar kockan tre på natten. Alla vet att syftet är att
människor ska dricka alkohol.
Jag har ägnat många samtal med poliser åt om de
tror att det i fråga om något våldsingripande under
sena, nattliga timmar har rört sig om nyktra personer.
Det samstämmiga svaret är att det är tveksamt om
detta gäller något ingripande över huvud taget. Det
kan inte vara rätt att polisen ensam ska bära de största
konsekvenserna av Sveriges alkoholpolitik.
Stängning av fritidsgårdar, brist på stöd i skolan
och minskade subventioner till fritidsverksamhet och
kultur bidrar också till att polisen får arbetsuppgifter
som någon annan egentligen borde sköta. På många
håll bedrivs en bostadspolitik som leder till segrega-
tion och utslagning. Det kan också leda till merarbete
för polisen.
Lösningen är enligt Vänsterpartiet inte heller där
fler poliser. Vi anser att tillsättande av fler poliser
kanske skulle frisera symtomen men inte gå till botten
med grundproblemen. Enligt Vänsterpartiet måste vi
börja med att återupprätta välfärdssamhället. Samti-
digt kan vi i den diskussionen ta in om vi ska ha fler
poliser och i så fall hur många.
Vid fördelning av polisresurser tittar man på antal
invånare, antal anmälda brott och olika typer av verk-
samheter i de olika myndigheterna. Turismen spelar
en roll vid fördelningen. En storstadsfaktor finns.
Vänsterpartiet har flera gånger, även i år, motio-
nerat om att vi vill att man ska tillföra en glesbygds-
faktor. Därmed yrkar jag bifall till reservation 2.
Jag vill kommentera Moderaternas, Kristdemo-
kraternas och Folkpartiets gemensamma reservation
som handlar om polisutbildning av officerare. Under
ett besök av rikspolischefen i utskottet nämnde han
att samtal pågår mellan överbefälhavaren och rikspo-
lischefen om att se över om arbetslösa officerare
skulle kunna omskolas till poliser. I massmedierna
har detta fått stort utrymme, och omskolning har
nämnts som snabbutbildning.
Vänsterpartiet anser att det är oansvarigt att efter
en mycket kort föredragning kräva att regeringen
redan nu ska fundera på förslag till finansiering. Med
utgångspunkt i att polisen har ett extremt viktigt yrke
måste man titta på hur många officerare som detta
skulle kunna röra sig om, innehållet i utbildningen,
om det över huvud taget finns vilja och intresse från
officerare att vidareutbilda sig och vad poliskåren
tycker om detta. Det finns mängder av frågetecken.
Vi tycker att man måste diskutera och förbereda detta
på ett mycket noggrant sätt innan man kan titta på om
detta är en bra väg.
Vänsterpartiet är mycket medvetet om polisens
pressade arbetssituation, vilket vi också har beskrivit i
en motion som kommer att behandlas senare under
budgetåret. Vi i Vänsterpartiet är medvetna om att
antalet arbetsolyckor och stressrelaterade sjukdomar
har ökat. Arbetsbördan och övertiden har ökat. Den
höga medelåldern inom poliskåren har många tidigare
har nämnt. De flesta poliser är utbildade för den
gamla polisverksamheten och inte för det nya arbets-
sättet. Jag kan även nämna uppsägning av civilan-
ställda, Schengenavtalet och, som jag har nämnt tidi-
gare, neddragningar av hela det sociala nätet. Detta
gör det tufft och tungt för många poliser.
I det sammanhanget måste jag säga att jag är glad
över att det kommer att komma till stånd en utbild-
ning i Umeå och förmodligen även på flera orter i
landet.
Jag har haft förmånen att under tre dagar besöka
Polishögskolan där jag fick veta, vilket jag tycker är
väldigt bra, att Polishögskolan är beredd att skräddar-
sy utbildningar åt myndigheterna när det gäller de
gamla poliserna som måste få möjlighet att lära sig
det nya arbetssättet. Men det krävs att myndigheterna
själva begär det och talar om vilken sorts utbildning
som de vill ha.
Jag är också glad över den samhällssyn men fram-
för allt den människosyn som jag uppfattar att led-
ningen på Polishögskolan har.
En sak som jag upplevde som lite skrämmande
var att många elever på Polishögskolan tyckte att det
dröjde alldeles för länge innan de fick sin uniform.
Det tyckte de därför att de så gärna snabbt vill identi-
fiera sig som poliser. Skolan har tagit på sig en upp-
gift som jag stöder till 100 %, att man till eleverna
måste förmedla att polisrollen inte sitter i uniformen.
Polis blir man när man har erövrat tillräckliga kun-
skaper och genom ett ödmjukt förhållningssätt förtjä-
nat sin uniform och titeln polis. Det ska vara fint att
vara polis i Sverige.
Sveriges blivande poliser måste rekryteras utifrån
de arbetsinsatser som det förväntas av dem att de ska
klara. Och det är inte lite arbetsuppgifter - spaning,
förhör, ibland mycket svåra förhör med utsatta kvin-
nor och barn, utredningar av rasistisk karaktär, av
homofobiska brott, miljöbrott, ekobrott, IT-brott.
Poliserna ska ingripa, gripa, anhålla och samtidigt
försöka vara så oerhört kloka som det någonsin är
möjligt. Jag anser att det krävs fler färdigheter av
poliser än av de flesta andra yrkesgrupper.
Det är bra med lagar, regler och förordningar, och
de är nödvändiga. Men jag vill avsluta med att säga
att det ändå är ett personligt ansvar var vi vuxna
människor än befinner oss i vårt vardagsliv att vi
aldrig tillåter förtryck, respektlöshet, kränkningar och
förlöjliganden av andra människor. Det är vårt ansvar
att reagera och tala om att vi inte ställer upp på och
finner oss i sådant. Då kanske det är dags för oss alla
att gå hem till vår kammare och rannsaka oss själva.