Herr talman! Jodå, Bo Lundgren, produktionen är
förvisso viktig för välfärden. Men när vi säger att vi
vill ta ut så mycket som möjligt av medlemsavgiften
från produktionen, då menar vi att produktionen be-
står av åtminstone två produktionsfaktorer. Den ena
produktionsfaktorn är kapital. När vi tar från produk-
tionen ser vi till att på det viset också beskatta kapita-
let. Detta är en oerhört viktig fördelningspolitisk
princip för oss socialdemokrater att se till att de som
har mest också får vara med och betala mest när det
gäller medlemsavgiften.
Sedan gör Bo Lundgren det som han brukar göra i
dessa diskussioner. Han säger: Det var inte vårt fel.
De tre borgerliga åren är tydligen något slags pa-
rentes som inte har haft någon betydelse. Det var
socialdemokraterna som ställde till eländet, enligt Bo
Lundgren. Då vill jag fråga: Hur kan det komma sig
att ni i valrörelsen 1991 gick ut och gav det ena löftet
om utgiftsökningar efter det andra?
Man skulle t.ex. bygga ut och satsa mer på försva-
ret. Det ena löftet om skattesänkningar efter det andra
utfärdades. Det var ingen hejd på er optimism i valrö-
relsen 1991. Ser man sedan på era prognoser under
regeringstiden, finner man att det då i era ögon inte
var så dystert. Ni såg ingen nedåtgående tendens när
ni tog över 1991.
Jag vill inte förneka, Bo Lundgren, att det har be-
gåtts misstag under 80-talet - förvisso är det så - men
de två riktigt stora misstag som gjordes och som drev
oss in i det som vi har kallat arbetslöshetens stålbad
var när vi gick in i en lågkonjunktur 1991-1992 och ni
gjorde precis det som man inte skall göra: Ni drog åt
svångremmen för dem som skulle ha kunnat öka sin
konsumtion och såg till att det blev en minskad kon-
sumtion. Följden av detta blev minskad produktion,
och härigenom uppstod arbetslöshet.
Det andra misstag som ni gjorde berodde på att ni
var fyra politiska partier i regeringen. Varje borgerligt
parti hade sitt pris för att sitta still i båten, som det så
vackert heter. Vart och ett av de här partierna skulle
ha sin gåva: vårdnadsbidrag, skattesänkningar osv.
Dessutom skulle ni hålla Ny demokrati på gott humör.
Det är klart att det kostade pengar, ökade budgetun-
derskottet och satte fart på statsskuldens tillväxt.