Herr talman! Folkpartiet delar inte regeringens
uppfattning att vissa medborgare, som enligt proposi-
tionen skulle dra större fördel av medlemskapet än
andra, skall betala en större del av avgiften. Medlem-
skapet är till för alla och till fördel för hela landet. Det
är både egendomligt och stötande att ha en speciell
finansiering av just denna speciella utgift.
Regeringens tankegångar om höjda arbetsgivar-
avgifter och skattehöjningar riskerar att legitimera det
felaktiga påståendet att EU bara är till fördel för nä-
ringslivet. Det förstärker snarast en negativ känsla hos
dem som röstade nej i folkomröstningen. Finansie-
ringen av denna utgiftspost för medlemskapet bör på
samma sätt som andra utgifter avgöras i det allmänna
budgetarbetet.
Medlemskap i EU förbättrar Sveriges förutsätt-
ningar att nå hög och uthållig tillväxt, särskilt när det
gäller investeringar och sysselsättning. Medlemskapet
är emellertid inte tillräckligt, utan det krävs också en
tillväxtfrämjande ekonomisk politik som kan möjlig-
göra en stark expansion av sysselsättningen i närings-
livet och en fortsatt sanering av de offentliga finan-
serna.
Regeringen har enligt Folkpartiets uppfattning
hittills lagt fram en mängd förslag som i stället för-
sämrar - inte förbättrar - förutsättningarna för till-
komsten av nya jobb. Det gäller t.ex. skattepolitiken,
arbetsrätten och återregleringar på en rad områden.
De hittills presenterade skattehöjningsförslagen
uppgår till nära 37 miljarder kronor, vartill kommer
drygt 3 miljarder kronor i kommunala skattehöjning-
ar. Det nu aktuella förslaget innebär en skattehöjning
på 11 miljarder kronor brutto.
Förslaget lades fram efter det att regeringen i pro-
position 25 sagt att "det med hänsyn till den svenska
ekonomins funktionssätt är angeläget att så långt
möjligt undvika mer betydande höjningar av skatteut-
taget i framtiden".
När skatteutskottet hade en utfrågning av Göran
Persson den 25 november frågade jag honom vad han
menade med mer betydande höjningar av skatteutta-
get. Han svarade då: "Det är ju snarast en filosofisk
fråga." Svaret antyder att vi har en finansminister som
likt tjuren Ferdinand sitter under korkeken och funde-
rar.
Folkpartiets uppfattning är däremot helt klar. En
skattehöjning på mer än 10 miljarder kronor är att
betrakta som en sådan "mer betydande höjning av
skatteuttaget" och bör enligt regeringens egna ord
undvikas. Folkpartiet avvisar bestämt förslaget om en
ny allmän löneskatt.
Det är också anmärkningsvärt att regeringen ge-
nom förslaget om höjda arbetsgivaravgifter går på
tvärs med inriktningen av den ekonomiska politiken
inom EU. I kommissionens vitbok som EU:s med-
lemsländer har ställt sig bakom föreslås t.ex. att ar-
betsgivaravgifterna om möjligt skall sänkas för att
främja ökad sysselsättning.
Den 1 januari 1995 skall enligt förslaget alla ar-
betsgivare betala löneavgiften. Samtidigt deklarerar
regeringen att den sociala sektorn inte skall drabbas,
varför kommuner och landsting skall kompenseras för
den höjda avgiften.
Den föreslagna löneskatten blir då särskilt kännbar
inom områden där verksamhet bedrivs såväl inom den
privata sektorn som av landsting och kommun. Alter-
nativ inom barnomsorg, äldreomsorg och sjukvård,
som drivs i enskild eller kooperativ regi och som
vuxit fram under senare år, drabbas på ett mycket
kännbart sätt.
Tandvårdssektorn är ytterligare ett område som
drabbas. Privattandvården svarar för drygt hälften av
vuxentandvården i landet. Övrig vuxentandvård utförs
i landstingens regi genom folktandvården. Införande
av löneskatt för privata arbetsgivare kommer att yt-
terligare snedvrida konkurrensförhållandena inom
tandvården.
Konkurrensverket har i sin rapport Konkurrens in-
om tandvården (1993) påtalat ett antal redan befintliga
konkurrenssnedvridande faktorer. Om man nu inför
en höjning av löneavgiften måste en självklar förut-
sättning vara att inte rubba konkurrensneutraliteten
mellan privata, kooperativa och offentliga arbetsgiva-
re.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1
och 6.