Fru talman! Vid 1962 års riksdag fattades beslutet om den nya svenska grundskolan. 120 år efter folkskolans tillkomst togs nästa steg för att skapa en skola för alla.
En fråga som väckte mycket debatt i samhället under 1900-talets första hälft var den om hur frågan skulle vara organiserad. Till stor del rörde det sig om en krock mellan en äldre och en nyare syn på utbildning. Den äldre stod framför allt läroverken för. Disciplin och klassisk bildning betonades. I 2000-talets Sverige skulle det kallas Jan Björklund-politik.
Nya idéer inom pedagogiken kom tillsammans med den allmänna samhällsutvecklingen att innebära stora förändringar. När nazism och fascism bredde ut sig över Europa stod det alltmer klart att en viktig uppgift för skolan var att säkerställa att eleverna förstod värdet av demokrati.
År 1950 beslutade riksdagen om nio års skolplikt. På grund av den oenighet som fanns om skolan bestämde man sig för att inte övergå till något nytt direkt. I stället hade man en försöksverksamhet med enhetsskola, vilket man kallade den skolform som skulle ersätta folkskolor och övriga skolformer som motsvarade den nuvarande grundskolan.
Problemet var att det fanns olika åsikter om till exempel vilken typ av kunskap som skulle läras ut i skolan.
Kunde det fungera att alla fick samma skolgång, att vi hade en likvärdig skola oavsett social bakgrund, oavsett hur duktig man var i skolan och oavsett om man planerade att studera vidare eller inte?
År 1962 infördes som sagt grundskolan. Efter ett antal år såg vi resultatet. Ja, det går att bygga upp en likvärdig skola. Ja, det går att kompensera för elevernas olika bakgrund. Ja, det fungerar oavsett om eleverna vill studera vidare eller inte. Det går att göra detta så länge man har den åsikten inom politiken.
Grundskolan ska vara en gemensam grundutbildning för alla elever oavsett social ställning, funktionsnedsättning, religion, härkomst och kön och oavsett var i landet man bor.
I grundskolan ska elever med olika bakgrund kunna samlas för att tillägna sig grundläggande kunskaper och färdigheter, introduceras i ett vetenskapligt förhållningssätt och få en bred och grundläggande allmänbildning.
En gemensam grundskola innebär en kompromiss mellan samhällsklasser, partier och livsåskådningar. Att alla elever ska kunna gå i en gemensam skola trots familjernas olika sociala ställning och sociala värderingar bygger på en bred överenskommelse i samhället om att gynna alla elevers kunskapsutveckling.
När den svenska grundskolan byggdes fanns det bred politisk enighet om detta, men på senare år har enigheten utmanats. Införandet av fristående skolor, det fria skolvalet och kommunaliseringen av skolan är exempel på sådant som har bidragit till att elever med olika bakgrund i allt mindre utsträckning möts i en gemensam skola för alla. Det förstärker den segregation och de skillnader som redan finns i samhället.
Vänsterpartiet anser att den främsta valfriheten inte består i ett val av skola som innebär möjligheten att välja bort mötet med elever från annan bakgrund. Den främsta valfriheten består i stället i de ökade möjligheterna till olika livsval som elever med en gemensam grundutbildning kan få efter genomgången utbildning.
I betänkandet har Vänsterpartiet två reservationer, och jag yrkar bifall till reservation 7, punkt 4.
Jag ska dock börja med den reservation vi har tillsammans med S och MP, även om jag inte tänker yrka bifall till den.
Att Sverige behöver en långsiktig skolpolitik har jag nog hört alla politiska partier säga i talarstolen. Då är det anmärkningsvärt att partier som ganska nyligen suttit vid regeringsmakten inte håller på rutinerna att invänta resultatet av utredningar och pågående arbeten innan detaljerade motioner väcks. Tyvärr finns det en majoritet för detta i utskottet, så det ser ut att gå igenom. Vänsterpartiet tycker dock att vi ska invänta det arbete med timplanen som pågår innan vi förändrar något.
Vänsterpartiets egen reservation handlar om fritidshemmen. Vi i Vänsterpartiet är mycket glada över tidigare överenskommelse med regeringen om en satsning på fritidshemmen. Det är en satsning som betyder mycket för en verksamhet och personal som tyvärr ofta glöms bort när vi talar om skolverksamhet.
Precis som Lena Hallengren nämnde tidigare skulle man vilja att den svenska förskolan blev en modell som vi kan applicera på fritidshemmen när vi pratar om barngruppsstorlekar och sådant.
Den svenska förskolan har för stora barngrupper, men nu finns åtminstone ett arbete där regeringen föreslår riktmärken för personaltäthet och barngruppsstorlekar. Det gör man inte för fritidshemmen, och Vänsterpartiet har därför reserverat sig i denna fråga. Vi anser att riktmärken för personaltäthet och barngruppsstorlekar behövs även för fritidshemmen.
När det handlar om modersmålsundervisning och övrigt som Sverigedemokraterna har tagit upp är det intressant. I princip all forskning, det vill säga det som Sverigedemokraterna sällan tittar på, visar att elever som går på modersmålsundervisning uppnår målen i skolans övriga ämnen i betydligt högre omfattning än de elever som inte får tillgång till sådan undervisning.
Jag besökte Finland för ungefär två veckor sedan med talmannen, Urban Ahlin. Där fick vi beröm av den finska regeringen och i princip alla partier tack vare att vi har kommit så pass långt när det handlar om modersmålsundervisning och studiehandledning på modersmål. Det betyder inte att det inte finns mer att göra, men det är ganska talande när ett land som ofta lyfts upp som den stora skolnationen berömmer Sverige för att ha kommit betydligt längre i dessa frågor. Det är något för vissa partier att fundera över.
När det handlar om byskolorna, som togs upp, tycker jag att det är intressant att Sverigedemokraterna pratar om att rädda byskolorna genom de nyanlända elever som har kommit. Men med deras politik skulle de nyanlända barnen inte existera här. Då blir det svårt att bussa dem till byskolorna, som Stefan Jakobsson sa.
Jag vill kommentera frågan om karriärtjänster och förstelärare. Det är en fråga där jag menar att man från politikens sida delvis har splittrat lärarkåren. Att se till att satsa på lönerna för alla lärare i hela landet är väldigt bra och något som Vänsterpartiet har ställt sig bakom. Men i ärlighetens namn tror jag att det ligger något i vad Lena säger, att man måste utvärdera och se ifall det har fungerat bra med karriärtjänsterna och förstelärarreformen.
Det jag ser ute i landet är en mer splittrad lärarkår, och det sista den behöver är just mer splittring. Det lärarkåren behöver är det motsatta. Det de behöver är att tillsammans vara med och utveckla skolans verksamhet. Det blir kanske svårare ifall en lärare tjänar 15 000 mer än en annan lärare i skolan. Det kan låta extremt att säga så, men i ett land där lönespridningen i dag är mindre än i andra länder är de summor vi pratar om ganska stora. Vi har sett hur splittring har skett inom andra yrken, så det är något att fundera över.
I övrigt yrkar jag bifall till utskottets förslag.