Herr talman! Den här debatten handlar om syssel-
sättning, men jag kommer även att ta upp några andra
frågor som jag har drivit genom åren. När beslutet om
nedläggning av flygflottiljen F 15 i Söderhamn fatta-
des, kändes det tungt. Många statliga jobb hade redan
försvunnit. Regeringen förstod Gävleborgs allvarliga
situation och löftena om ersättningsjobb håller på att
infrias. Det är inspirerande att besöka Söderhamn i
dag, när pessimism vänts till framtidstro.
Positivt för vårt län är också att regeringen satsar
på utbildning, vägar och järnvägar. Men allt är inte
frid och fröjd. Vi har ingen glädje av bra järnvägar
om turer dras in och om tågen slutar stanna i tätorter
som Bollnäs och Ljusdal. Jag vet att riksdagen inte
skall ta ställning till tågtidtabeller. Det räknas som
detaljfrågor. Men vi har all anledning att ifrågasätta
om Statens järnvägar i sin praktiska verksamhet lever
upp till vad riksdagen har uttalat om järnvägstrafiken.
Under de tio år som jag har pendlat mellan Boll-
näs och Stockholm har förutsättningarna att ställa upp
i hemlänet norr om Gävle försämrats. Flyget är inget
alternativ för mig och många andra. Sedan nattåget
från övre Norrland till Göteborg har slutat stanna i
Bollnäs och Ljusdal, jäser det av ilska. Ljusdalsborna
skall t.ex. åka 11 mil till Ånge och edsbyborna skall
åka 17 mil till Ånge där passagerare får kliva av och
på tåget. Tidsbrist sägs vara orsaken. Ändå gör tåget
stopp efter linjen. Tidsbrist brukar lösas med att man
startar tidigare.
Vad SJ ägnar sig åt är en ändpunktsfilosofi. Målet
är att erbjuda transport från en ända till en annan för
att konkurrera med flyget. Det är viktigare än att vara
hela Sveriges järnväg. Både i Bollnäs och i Ljusdal
har vi t.ex. distansstuderande som behöver besöka sin
högskola. Det måste vara samhällsekonomiskt bra att
låta folk resa på nätterna.
Herr talman! Mitt första anförande för tio år sedan
handlade om Tjernobyl. Det skall jag ta upp även i
denna min sista allmänpolitiska debatt. Åren går men
becquerelvärdena består - trots att man från Strål-
skyddsinstitutet kväll efter kväll i TV dagarna efter
katastrofen den 26 april 1986 försäkrade att strålning-
en skulle vara borta bara en växtperiod förflutit.
Efter ett år var Tjernobylolyckan ingen nationell
angelägenhet längre. Regeringen trodde på den felak-
tiga informationen. Därefter har det inte hjälpt att visa
på forskning med verklighetsunderlag oavsett om vi
har haft en borgerlig eller en socialdemokratisk rege-
ring. Olyckan har kostat många gävleborgare både i
form av pengar och försämrad livskvalitet. De har fått
betala provtagningar. Det har blivit minskad fiske-
kortsförsäljning, värdeminskning av fritidshus vid
drabbade sjöar och mycket annat. I Gävletrakten i fjol
uppmättes cesiumhalter på uppåt 35 000 becquerel på
rådjur, 5 500 becquerel på älg och 110 000 becquerel
på insjöfisk.
Sedan Tjernobylolyckan har jägare i Gävletrakten
ingått i en undersökningsgrupp som FOA i Umeå
följer. Cesiumhalten i jägarna minskar. Det tror man
främst beror på att dessa har lärt sig att undvika vilt
med höga cesiumhalter och att de äter mindre svamp
och insjöfisk än före katastrofen.
Hela Sverige har haft nytta av våra erfarenheter.
Det gäller forskningen och att människor som har
förlorat både ekonomiskt och själsligt ställer upp som
försökskaniner. Min starka önskan är att t.ex. Stock-
holms skärgård eller Skåne inte lämnas åt sitt öde av
övriga Sverige ifall olyckan är framme igen. Vad
beträffar ersättningar till dem som drabbades av Tjer-
nobylkatastrofen 1986 har jag givit upp hoppet.
När det gäller omfattningen av rovdjursstammen
och jakten kan jag inte klaga på engagemanget från
dem som inte berörs av bekymren. Om samhället
anser att de stora rovdjuren skall få etablera stora
bestånd, bör också kostnaden för dödade och skadade
husdjur, som t.ex. hundar, katter och boskap, betalas
fullt ut med statliga medel.
Det finns ännu en hjärtefråga som jag vill ta upp
igen, herr talman. Där har jag fortfarande hopp om att
få gehör. Det gäller de 137 helårsbostäder som ännu
inte fått elektricitet. I mitten av 1900-talet började
staten bevilja nyelektrifieringsbidrag. Detta pågick till
1992. Då fanns en rest av bidragsberättigade fastighe-
ter som inte hunnit anslutas. Sedan dess har man i
dessa fastigheter kämpat för att slippa de osande die-
selaggregaten som är dyra i drift, ger ojämn ström och
måste repareras ofta. En del fastigheter ligger nära
kraftverken. Husen kan vara betalda av lönen för
kraftverksbygget, men någon glädje av strömmen har
man aldrig fått i dessa hus.
År 1990 gjordes en inventering. Både 1995 och
1996 har NUTEK inventerat igen. Varför göra kart-
läggningar om de inte skall leda till något? De flesta
av dessa fastigheterna ligger i Norrbotten och Jämt-
land. Jämtland bidrar med ca 20 % av landets samlade
vattenkraftsproduktion. I mitt län, Gävleborg, rör det
sig bara om sju fastigheter varav fyra ligger i Ljusdal.
Problemet är pengar. Kostnaden beräknas till
192 miljoner kronor. Jag vet att möjligheterna till
bidrag undersöks.
Under en havsfisketur på Irland i somras såg jag
vid båtens motor EU-märket - som på så många andra
platser på Irland. Fiskarna hade fått bidrag för byte av
motor. Mitt förslag är: Undersök om inte EU-medel
kan beviljas om stödet utformas för att skapa förut-
sättningar för näringsverksamhet i de aktuella fastig-
heterna. Dessutom måste pengar till delfinansiering
avsättas i budgeten. Hela Sverige har nytta och glädje
av dessa tåliga människor utan elektricitet. Jag tänker
då speciellt på turismen, fjällräddningen och försva-
ret.