Fru talman! Låt mig besvara den sista frågan först.
Det blev för min del inte mycket av sådana möten,
utan det blev för mig enbart en överläggning med de
socialdemokratiska partierna och fackföreningsrörel-
sen. Därutöver hann jag sorgligt nog inte med att gå
utanför lokalen för några möten. Lena Hjelm-Wallén
deltog i flera sådana möten. Vi fick lösa detta från
regeringens sida så att Lena Hjelm-Wallén tog hand
om dialogen också med alla de grupper som, mer
eller mindre berättigat, uttrycker kritik mot unionen.
Jag tror också att det uppskattades av dem som fick
möta regeringen på så sätt. Det uppskattades defini-
tivt av regeringen, som fick deras synpunkter till livs.
Vad återigen gäller jordbrukspolitiken blandar vi i
regel ihop flera debatter. Den debatt som nu rasar är
också en debatt om hur man hanterar en akut kris.
Mul- och klövsjukan kommer tyvärr att existera även
efter nästa jordbrukspolitiska beslut i EU. Man kan
till en viss grad skydda sig mot den, men inte för
evigt. Det är uppenbarligen en farsot som kommer
och går.
De inslag i jordbrukspolitiken som kanske ytterli-
gare driver på sjukdomens utbredning förutsätter jag
kommer att hanteras, men jordbrukspolitikens
grundläggande konstruktion är så stor och så natio-
nellt genomgripande i så många länder att den är
ohyggligt komplicerad att hantera. Var vi på svenskt
håll står är klart uttryckt. Vi vill ha en reformering.
Jag tycker att Gudrun Schyman själv på ett bra sätt
uttryckte den kritik som vi har riktat mot olika inslag
i jordbrukspolitiken. Hade jag på Stockholmsmötet
utifrån den positionen tagit up diskussionen på så sätt,
hade vi dock omedelbart kört fast, och det arbete som
redan pågår inom kommissionen med en översyn
hade troligen blivit fördröjt. Det hade varit kontra-
produktivt.
Ibland är det ju så att när man tar ett ansvar för att
regera och för att leda en organisation kan man inte
omedelbart göra allting på en gång enbart efter eget
huvud. Man måste söka efter en majoritet, i det här
fallet efter en total samstämmighet för att kunna driva
processen framåt. Det var det som gjorde att vi be-
stämde oss för att Stockholmsmötet inte i sak kunde
göra någonting åt jordbrukspolitiken. Däremot kunde
vi uttrycka vår solidaritet och naturligtvis vår oro,
men vi kunde inte i sak göra någonting åt den nu. Då
skulle vi gå in i en process som redan har påbörjats
och troligen försämra och fördröja resultatet.
Det är så det fungerar. Det är kanske inte så gla-
moröst som besked, men det är definitivt så som
verkligheten ser ut.