Fru talman! Även jag tackar statsministern för re-
dogörelsen.
Stockholmsmötet kan sammanfattas med att det
inte blev några stora misslyckanden men inte heller
några klara framgångar. Det blev, som kommissio-
nens president Prodi förutsåg, många målsättningar
men få åtgärder, eller annorlunda uttryckt: mycket
prat och lite resultat.
Detta är första gången då vi ska avläsa var vi har
kommit med Lissabonslutsatserna. Jag tror inte heller
att statsministern kan ha den uppfattningen att vi nu
har klarat av eller tillryggalagt en tiondel av vägen
fram till det som ska bli det slutliga resultatet med
den mest konkurrenskraftiga ekonomin i världen.
Jag ska inte ge mig in på några enskildheter i ord-
förandeskapets mångordiga slutsatser. Jag vill disku-
tera den metod som används för att nå fram till dem.
Göran Persson brukar tala mycket som mellanstatligt
samarbete och vad som kallas den öppna samarbets-
metoden, dvs. mål, riktlinjer, indikatorer, resultattavla
och kamratpåverkan.
Men biter det på fransmän som har val om ett år?
Är det meningsfullt och effektivt att stats- och rege-
ringscheferna på detta sätt ägnar sig åt detaljer som
man här har gjort? Principbeslutet om den inre mark-
naden fattades en gång genom en rättsakt efter nog-
grann förberedelsen av kommissionen.
Varför inte gå till väga på samma sätt när man nu
ska genomföra den inre marknaden? Varför ska alla
beslut ta vägen över det europeiska rådet? Varför
kunde man inte nöjt sig med att finansministrarna
fattade beslutet om den finansiella marknaden?
Finns det inte skäl att återgå till en ordning där
kommissionen förbereder och genomför beslut som
fattas av de enskilda ministerråden i förening med
Europaparlamentet? Då kan Europeiska rådet ägna
sig åt att vara ett informellt samrådsorgan som dis-
kuterar långsiktiga riktlinjer och gör bedömningar för
framtiden i sådana frågor som inte har detaljkaraktär.