Fru talman! Mycket prat och lite konkretion - jag
instämmer inte helt i den beskrivningen, men jag är
naturligtvis inte heller av den uppfattningen att vi
kom så långt som vi själva hade önskat. Men detta
ligger också i samarbetets natur. Inget enskilt land får
exakt så som det vill.
Nu finns det inte heller någon politisk förutsätt-
ning för att lägga den här typen av genomförande på
kommission. Tobisson pekade ut ett speciellt land och
frågade: Vad biter på det, och vad biter inte på det?
Om vi inte kan övertyga ett lands politiska företrädare
vid sammanträdesbordet om att gå i en viss riktning
eller titta på goda exempel, vad får oss då att tro att vi
skulle kunna övertyga dem om att konstitutionellt
släppa i väg hela beslutanderätten över detta till en
kommission långt borta?
Detta måste man förstå. Jag har många gånger
sagt att unionen just nu präglas av två samtidiga pro-
cesser. Den ena gäller den inre marknaden med dess
logik och regelverk och kommissionens ställning, och
den andra gäller ambitioner som inte direkt är kopp-
lade till den inre marknaden utan till ekonomisk poli-
tik och social politik i övrigt och som vi har nationell
beslutanderätt över. Vi behöver ha något slags metod
för att jämföra oss med andra och för att driva ut-
vecklingen framåt.
Jag tror att vi kommer att ha det så här under
överskådlig tid. Detta är säkert inte slutstationen för
utvecklingen. Den kan se annorlunda ut, men unionen
utvecklas gradvis hela tiden, och just nu tycker jag att
vi tar kliv i rätt riktning, även om jag kan hålla med
Tobisson om att det är värt att diskutera de här for-
merna. De är självklart inte ideala, men jag ser just nu
inga som är bättre.