Fru talman! Som statsministern presenterade det
syftade Lissabonslutsatserna till att gifta samman en
reformering av ekonomin med en förstärkning av den
sociala sammanhållningen. Man kommer dock inte
ifrån att det här är två områden med olika status inom
det europeiska samarbetet. Sysselsättningspolitik och
sociala frågor hör till den nationella beslutskompeten-
sen, och där kan EU bara utfärda rekommendationer.
Vad sådana är värda har vi själva sett när vi efter
upprepade uppmaningar, som statsministern har varit
med om att ge, om att sänka skattetrycket och skatten
på arbete ändå funnit att regeringen ändå struntat i att
göra detta på hemmaplan.
När det gäller den inre marknaden har EU be-
slutskompetens, och besluten kan fattas med kvalifi-
cerad majoritet. Man kan alltså inte lägga in något
nationellt veto. I sista hand kan EG-domstolen ingripa
mot ett land som inte lever upp till sina förpliktelser.
Varför föredrar statsministern att behandla även frå-
gor som inte har det här kravet på enhällighet med
soft law? Jag tänker då på den ekonomiska sidan.
Varför inte låta behöriga EU-institutioner sköta detta
själva på det sätt som var tänkt? Min poäng är att
Europeiska rådet då får tid över till att diskutera an-
gelägna och långsiktiga frågor som gäller jordbruks-
politiken, frihandelsförhandlingar och framför allt
utrikes relationer.