Fru talman! Vårt sätt att leva, säger Bo Lundgren.
Man undrar när vår civiliserade värld ska bli så civili-
serad att vi slipper skämmas. För skämmas kan vi nog
göra lite till mans och kvinns om vi ser på situationen
i Afghanistan, Bo Lundgren. Och skämmas kan nog
de partier göra i den här riksdagen som har bemött
den enda motion som finns om situationen i Afghani-
stan och om kvinnornas situation i Afghanistan. Den
lämnades in förra året av Vänsterpartiet. Den bemöt-
tes i utrikesutskottet med en gäspning, och man sade
att läget är stabilt. Det är inte särskilt civiliserat, men
stabilt.
Jag tycker att det är intressant att få historien av
Anna Lindh. Jag kunde märka att det inte fanns någon
historia efter Sovjets ockupation. Det fanns ingenting
om USA:s inblandning i den talibanregim som vi nu
har sett utöva det förtryck som vi alla vänder oss
emot. Det kan vara bra för balansens skull att se på
stormaktspolitiken och se att den består av flera stor-
makter.
Jag tror att just stormaktspolitik är det som den
afghanska befolkningen nu betackar sig för och som
så många också pekar på skulle vara en orimlighet.
Nu måste man få bestämma själv. Det är också intres-
sant att höra att alla de människor och organisationer
som finns på plats, bl.a. de NGO:er och de mycket
hängivna arbetare som finns för humanitära och
mänskliga rättigheter, entydigt säger: Vi vill inte ha
militära lösningar. Det finns inga militära lösningar
på det problem som heter internationell terrorism. Det
är inte bomber som löser det problemet. De säger
detta väldigt klart. Också Svenska Afghanistankom-
mittén säger detta klart - man har varit emot detta
från början till slut och är det också nu. Det gäller
också många andra människorättsorganisationer och
humanitära organisationer, framför allt de som har
funnits på plats under lång tid och som finns där på
plats i dag.
Det är alltså möjligt och rimligt att ställa frågan:
Är det så vi löser problemet? utan att för den skull av
intellektuellt ohederliga åsiktsfundamentalister bli
kallad för bakåtsträvare eller terroristbeskyddare eller
bli beskylld för att gå i allians med Saddam Hussein.
Jag hoppas att vi får ett stopp på den onyanserade
debatten.
Jag tror att vi alla är lika glada när vi ser att kvin-
nor i Afghanistan tar av sig slöjan, när vi ser att män
rakar av sig skägget och hör musiken flöda på Kabuls
gator och kaféer. Vi är glada för att människor blir
befriade från förtryck. Det är bra. Frågan är vad den-
na frihet leder till. Vad står man nu inför? För bara ett
år sedan betecknades det som ett val mellan pest och
kolera om man hade att välja mellan talibanregimen
och norra alliansen. Det är blodbesudlade händer på
de maktens män som nu dessutom strider i en alltmer
sönderfallande norra allians.
Det finns mycket kvar att göra. För mig är det
ofattbart att många nu talar som om kriget vore slut.
Det pågår. Bomberna faller. Det försvårar, och kan-
ske t.o.m. omöjliggör, de intensiva insatser som FN
nu förhoppningsvis kommer att samla sig till med
Brahimirapporten som grund. De kraftfulla humanitä-
ra insatser som behövs måste vara ledda av FN. Det
behövs ett återuppbyggnadsarbete och ett brett base-
rat ledarskap där kvinnor ska ingå på alla nivåer.
Frågan är hur FN ska ordna detta som självt är så
dominerat av män.
Det behövs en terroristbekämpning genom samar-
bete mellan länders underrättelsetjänst och polis,
genom att komma till rätta med pengatvätt och stoppa
vapenhandel, narkotikahandel osv. Det behövs ett
samarbete mellan alla de länder och s.k. goda grannar
som har medverkat till att talibanregimen har varit
försörjd med vapen, pengar och mat. Om vi sätter
stopp för detta, sätter vi också stopp för terrorismen.
Om vi dessutom går in i ett långsiktigt arbete för att
komma till rätta med de andra konflikter som finns i
området, inte minst i Mellanöstern, och om vi går in
för att genom ett förstärkt FN arbeta för en ekono-
misk världsordning som är rättvis, har vi möjligheter
att komma till rätta med den internationella terroris-
men. Det kan inte ske på något annat sätt.
Detta omöjliggörs nu av att bomberna fortfarande
faller. De humanitära insatserna omöjliggörs. De
revor som terrorattacken, som vi alla fördömer, rev
upp mellan västvärlden och den muslimska världen
förstärks för varje bomb som faller. Därför har den
svenska regeringen ett stort ansvar att se till att den
här frågan mer kraftfullt återförs till FN:s säkerhets-
råd. Det måste finnas något land, Anna Lindh, som
vågar höja rösten och ifrågasätta självförsvarsrättens
längd och räckvidd. Det är dags att ställa frågan om
inte de militära aktionerna måste upphöra nu för att
FN ska kunna uppnå den politiska legitimitet som
krävs för att samla den globala koalitionen mot terro-
rism och för en långsiktig fattigdomsbekämpning.
Det går inte att å ena sidan säga att vi ska ha huma-
nitärt bistånd och å andra sidan godkänna att bomber-
na faller.
(Applåder)