Fru talman! År 1993 erbjöds jag ett volontärupp-
drag som biståndsarbetare i Afghanistan, men jag
tackade nej efter att ha gjort bedömningen att landet
då var för osäkert för mig och mina två barn, som var
7 och 12 år. Min bedömning var att det ven lite för
mycket kulor i luften.
Det här ligger bara åtta år tillbaka i tiden, men se-
dan dess, och sedan den ryska ockupationen upphörde
1989, har bladen i krigets kapitel för Afghanistan
vänts flera gånger. Under en period utövade nordalli-
ansen ett destruktivt styre, och nu pågår sedan en
månad och två veckor tillbaka ett sorgens kapitel av
massiv bombning från två fjärran västländer.
Motiven för det här är något svårgripbara för en
fattig bergsbonde som bara önskar leva, som har sett
ockupanter och krigsherrar komma och gå, men de är
även dunkla för den omvärld som söker rationalitet.
Vi miljöpartister har begärt den här debatten för
att kunna diskutera hur den svenska regeringen bör
agera i det nya läge som håller på att uppkomma i
Afghanistan. Vi måste nämligen se till att miljontals
människor som är flyktingar från Afghanistan ska
kunna återvända och att landet ska återuppbyggas. Vi
måste se till att via FN samla ihop de vapen som har
dödat och lemlästat och som kommer att fortsätta att
lemlästa människor i Afghanistan. Vi måste göra vårt
yttersta för att all humanitär hjälp och allt bistånd ska
kunna ges för att återuppbygga Afghanistan.
Slutligen är det också vår uppgift att värna demo-
kratin, att skapa förutsättningar för legitima beslut i
Afghanistan och i alla utvecklingsländer, och vi
måste inte minst se till att vårt öppna samhälle förblir
just öppet. Jag tror inte att en debatt i den svenska
riksdagen löser terrorismens, krigets och flyktingar-
nas problem, och därför kommer jag själv att på tors-
dag åka till Pakistan för att med egna ögon ta del av
flyktingarnas situation och kunna göra en närmare
bedömning av situationen. Det finns plats på planet
för fler. Jag vill veta vilket budskap jag ska ge flyk-
tingarna från Sveriges politiska elit.