Fru talman! Världen följer utvecklingen i Afgha-
nistan timme för timme. Vi har lärt oss städerna
Mazar-i-Sharif, Jalalabad och Kandahar, och vi kän-
ner till deras grannländer Tadzjikistan, Turkmenistan
och Uzbekistan. Vi har lärt oss om pashtuner och
hazarer. Men Afghanistans folk har plågats av krig
och övergrepp i mer än 20 års tid. Alltför få reagerade
när miljoner människor flydde sina hem, när sam-
hällslivet och ekonomin slogs i spillror.
Början av katastrofen, Sovjetunionens ockupation
1979, väckte befogad internationell uppmärksamhet
och kritik, men intresset minskade när krig och lag-
löshet fortsatte också efter ockupationen och när
talibanrörelsen tog över makten. Talibanernas grova
övergrepp mot de mänskliga rättigheterna, särskilt
kvinnornas, väckte mindre uppmärksamhet än deras
förstörelse av Buddhastatyer.
Rapporterna från inbördeskriget mellan talibaner-
na och nordalliansen och båda sidors systematiska
förföljande av folkgrupper och etniska massakrer
nådde aldrig löpsedlarna. Det gjorde inte heller den
svåra torkan de senaste fyra åren, som inneburit en
katastrof för livsmedelsförsörjningen. Och alltför få
lyssnade när FN för ett år sedan spådde att 2001
skulle bli det värsta året någonsin för Afghanistan.
Alltför få reagerade den 6 september i år, när FN gick
ut med en nödappell om 150 miljoner USA-dollar för
att avvärja ett akut svälthot inför vintern.
Sådan var situationen i Afghanistan före den 11
september. Allt förändrades när tusentals människor
dödades i den brutala attacken mot World Trade
Center och Pentagon, historiens värsta terrordöd.
Eftersom anstiftarna fanns i Afghanistan riktades
världens ögon dit. FN tog direkt ledningen genom sitt
unika ställningstagande, som slog fast att terroristat-
tackerna utgjorde ett hot mot internationell fred och
säkerhet och legitimerade självförsvar.
Resolutionerna 1368 och 1373, som bekräftades
för en vecka sedan med resolutionen 1378, ålade det
internationella samfundet att genom en rad åtgärder
bekämpa terrorismen. USA utövade sin rätt till själv-
försvar. Afghanistan toppade alla nyhetssändningar.
Biståndsinsatserna flerdubblades.
Det paradoxala är att detta kan vara Afghanistans
möjlighet, och det finns goda krafter att bygga på.
När bombningarna inleddes var det vanliga afghaner
som kämpade för att förse sina landsmän med mat.
Tvärtemot bilden i medierna stoppades inte hjälp-
sändningarna när de humanitära organisationerna
tvingades evakuera sin internationella personal. Trots
bombningarna, trots ökande laglöshet och osäkerhet,
trots stölder från talibanernas sida, har mat, förnö-
denheter och medicin fortsatt att levereras. Många
sjukhus och mottagningar har fortsatt att ta emot
patienter. Ett antal skolor har fortsatt att hålla öppet.
Utsäde har levererats och brunnar borrats i det tork-
drabbade landet. Och meddelandena till yttervärlden
har fortsatt att komma, om inte på elektronisk väg så
genom budbärare över gränsen till Pakistan.
Problemen och farorna för detta arbete har natur-
ligtvis varit stora och många. Volymen av förnöden-
heter har drabbats. Men det faktum att så mycket har
kunnat upprätthållas visar hängivenheten och kun-
nandet hos afghaner som arbetar för FN, för Röda
Korset och Röda halvmånen, för internationella och
afghanska NGO:er. De fortsatte jobbet när deras
internationella kolleger tvingades lämna landet.
Många av dessa NGO:er inledde sitt arbete redan
under Sovjetockupationen. När talibanregimen totalt
negligerade folkets välfärd och de mänskliga rättig-
heterna svarade NGO:er för basal social service, för
skolor, sjukvårdsmottagningar och minröjning. Dessa
afghaners verksamhet är nu en viktig grund till egna
afghanska institutioner. Vissa av dem utbildades i
Kabul före kriget. Vissa har själva varit på flykt,
andra återvänt från karriärer i väst för att göra sin
jihad, som egentligen betyder ansträngning, mot sitt
folks fattigdom.
Sverige har hela tiden stöttat detta arbete, främst
genom Svenska Afghanistankommittén. Sverige har
kallats den största arbetsgivaren i landet genom Af-
ghanistankommitténs 8 000 lokala medarbetare. De
driver över 500 skolor. Man brukar säga att var tredje
lärare i Afghanistan betalas av Sverige. 20 % av ele-
verna är flickor, trots att det i praktiken varit förbju-
det för flickor att gå i skolan. De driver 140 kliniker
på den afghanska landsbygden och ett framgångsrikt
jordbruksprogram.
Även svenska Rädda Barnen och svenska Röda
Korset gör viktiga insatser, inte minst för flyktingar.
Sverige har totalt under flera år varit en av de
största givarna till Afghanistan, främst via FN, Röda
Korset och Afghanistankommittén. I år hade Sverige
anslagit 125 miljoner kronor till Afghanistan. Sedan
den 11 september har vi beslutat om ytterligare 200
miljoner, varav ungefär hälften redan är fördelat.
Mest akut nu är humanitära insatser. Sverige del-
tar aktivt när nu över 50 000 ton livsmedel måste in i
landet och distribueras till uppemot 7 miljoner män-
niskor som riskerar svält. Svenska Räddningsverket
hjälper FN:s livsmedelsprogram att bygga upp trans-
portkapacitet i Turkmenistan för att få in mat och
förnödenheter den vägen. Räddningsverket kommer
att skicka ett team till Tadzjikistan för att bl.a. hålla
ett viktigt bergspass, Anjomanpasset, öppet för trans-
porter.
Vi ökar ytterligare stödet för att bistå internflyk-
tingarna, som det senaste året flerdubblats till över 1
miljon, de flesta kvinnor och barn. Det finns dess-
utom ett stort antal människor som inte har pengar
eller ork att ge sig av utan är fast i sina hembyar. Där
finns inget kvar att äta, och därför måste de ha akut
hjälp. I grannländerna Iran och Pakistan finns sedan
länge uppemot 4 miljoner flyktingar. Sedan den 11
september har ytterligare upp till 100 000 människor
gått över gränsen till Pakistan, trots att den i stort sett
har varit stängd. FN:s flyktingkommissarie UNHCR
är på plats för att ge dem skydd och hjälp. Sverige har
hittills i år stött UNHCR:s viktiga arbete med 47
miljoner kronor.
EU är också en viktig aktör. Totalt har EU:s
medlemsstater och kommissionen utlovat 320 miljo-
ner euro i nya bidrag till den pågående krisen. I går
beslöt vi vid utrikesministerrådet i Bryssel att utse en
särskild EU-representant för att samordna EU:s insat-
ser.
Fru talman! Med nordalliansens framgångar den
senaste veckan har konflikten gått in i en ny fas. Ut-
vecklingen innebär nu en möjlighet till en fortsatt
positiv utveckling. Det humanitära biståndet kan
trappas upp och effektiviseras, och nästa steg, åter-
uppbyggnad, kan inledas. Samtidigt finns det fortfa-
rande risker. Säkerhetsläget är fortfarande ovisst, och
talibanerna har ännu inte givit upp. Rapporter om
övergrepp och hämndattacker förekommer från de
städer nordalliansen har tagit över.
Världssamfundet intensifierar nu sina insatser.
FN:s generalsekreterare har utnämnt Lakhdar Brahi-
mi till sin särskilde representant för Afghanistan med
ansvar såväl för de humanitära frågorna och återupp-
byggnaden som för den politiska fredsprocessen. När
jag träffade Brahimi i onsdags diskuterade vi vikten
av att snarast samla en representativ krets av afghaner
från olika etniska och religiösa grupper som kan börja
förbereda för en politisk lösning, inklusive en bred
samlingsregering i Kabul. I den processen måste
kvinnor ingå. Kvinnornas situation i Afghanistan och
deras roll i återuppbyggnaden måste särskilt upp-
märksammas. Vi diskuterade också frågan om en
militär insats, där det behövs både en afghansk trupp
och, efter överenskommelse med Afghanistans leda-
re, en multinationell styrka med FN-välsignelse från
frivilliga och lämpade länder.
I takt med att talibanerna drar sig tillbaka kommer
även återvändandet att bli en viktig fråga. Redan
tidigare har en liten grupp människor återvänt till
områden som inte legat i frontlinjen. UNHCR hjälper
dessa människor med ett återvändandebidrag och
hjälp till husreparationer. Detta arbete kommer nu att
intensifieras under UNHCR:s ledning.
Talibanregimens kollaps måste bli inledningen på
en ny tid för Afghanistan. Världen får inte vända bort
blicken när Afghanistans folk behöver vår hjälp.
Sverige kommer att fortsätta sitt stora engage-
mang för Afghanistan. Vi kommer att aktivt delta
med humanitära insatser, stöd för återuppbyggnaden
och stöd för den politiska fredsprocessen. FN måste
samordna alla de insatser som just nu planeras av
Världsbanken, EU och andra aktörer. Detta är Sveri-
ges huvudbudskap vid Afghanistanmötet i dag i Wa-
shington liksom vid de kommande mötena i bl.a. New
York, Islamabad och Berlin. Sverige deltar vid dessa
möten därför att vi är en av de största givarna men
också därför att vi har särskilda kunskaper genom de
svenska organisationerna. Vi har mycket att bidra
med när det gäller Afghanistan och hög beredskap att
sätta in mer resurser om och när det behövs. Vi
kommer att bjuda in de mest aktiva svenska organi-
sationerna för att närmare diskutera återuppbyggna-
den och de enskilda organisationernas roll.
Efter 23 års krig krävs en politisk långsiktig lös-
ning som är legitim för afghanerna själva. Nu måste
krig, svält, förtryck och terrorism ersättas av demo-
krati, återuppbyggnad och mänskliga rättigheter som
kommer alla till del.