Herr talman! Kostnaderna ökade ju för staten. Men en fråga har Göran Lennmarker sorgfälligt undvikit att svara på, nämligen: Vad skulle en borgerlig regering ha dragit ned på för att undvika att spräcka utgiftstaket? Det ligger ju i lagstiftningen att regeringen är skyldig att göra detta. Då får man ju välja vilka utgifter som man vill skjuta på. Det här är inte en fråga om kostnaderna för staten. Det är en fråga om utbetalningarna inom en viss period som budgettaket faktiskt syftar till att klara.
Vad skulle en borgerlig regering ha gjort? Göran Lennmarker har ju nu ingen möjlighet att svara på den frågan. Det är väl möjligen så att man inte vill svara på den, och då talar man i stället om Grekland, EU och lite annat när vi har en mera konkret inrikespolitisk diskussion, nämligen denna: Är det så att man ska undvika en utbetalning från staten för att klara utgiftstaket så har ju en regering olika anslag att välja på. Det här är ett. Det finns andra anslag. Jag nämnde barnbidraget för att göra det hela effektfullt. Det finns en rad andra anslag. Man kan säga att vägbyggandet inte får kosta så mycket som det var tänkt, utan man får dra ned på det. Det uppskattas naturligtvis inte av alla bilister att man gör det. Det är ju ett svårt problem.
Men faktum kvarstår: En slutsats av det Göran Lennmarker säger är att man kanske borde pröva hela tanken med detta utgiftstak, därför att marknaden inte bryr sig om utgiftstaket. Man begriper i alla fall vad som händer. Frågan är vilken roll utgiftstaket då egentligen har i den budgetlag vi har. Det kanske är dags att se över hela budgetlagen. Den kanske är - som några skulle uttrycka saken - alltför nyliberalt präglad och alltför deterministiskt präglad och så. Det kanske är så att regering och riksdag, politikerna, faktiskt kan sköta ekonomin utan en massa hängslen och livremmar i form av takbegränsningar och annat, som ju tanken med budgetlagen faktiskt är.