Herr talman! Gustav Fridolin tar upp två centrala frågor. Den ena är frågan om Regeringskansliets krisberedskap. Det är ju en fråga som har hamnat i fokus nu.
Om det hade varit så att den mycket kraftiga expansionen i Regeringskansliet hade berott på att man hade byggt ut eller kanske till och med vidhållit den krisberedskap som fanns, skulle jag kunna ha förståelse för att det i alla fall var ett delmotiv för expansion. Mitt intryck, men det är bara ett intryck - det är sådant som vi får titta på lite noggrannare - är snarare att det kanske var en högre krisberedskap 1994. Vi hade traditionen från det kalla kriget då det fanns en väldigt hög beredskap ifall Sverige skulle anfallas, en krigsberedskap helt enkelt.
Jag kan också gå tillbaka och minnas den dramatik som var kring regeringsskiftet 1994 angående Estonia. Om jag minns rätt - det är ju drygt tio år sedan - var förmågan hos den utgående regeringen och den inkommande regeringen att hantera den svåra situationen nog större än vad jag nu tycker mig ha sett i Regeringskansliet. Det här bör vi titta på. Det var mera intryck som jag ville delge. Jag tror att vår kritik snarare kommer att skärpas när vi tittar på förmågan att hantera kriser.
Får jag också säga något om utgiftstaken. Det är klokt att ha en disciplin. Det är ju därför de finns. Men det är inte klokt att ha en ordning där man med tricks kringgår ett utgiftstak. Det är inte det som är meningen. Det är på samma sätt som med andra typer av regler som vi sätter upp för oss själva, just för att ha en disciplin i vårt arbete. Det fanns en tid när vi inte hade det, på 1980-talet. Då hade vi nästan 10 % inflation varje år, en förfärlig tid ekonomiskt sett, kännetecknad av mycket stor indisciplin.