Fru talman! Både Urban Ahlin och Valter Mutt har i sina anföranden lyft upp intressanta områden och intressanta frågor. Jag ser fram mot att längre fram i debatten från de borgerliga företrädarna få höra svaren på de frågor som har ställts.
För mig som vänsterpartist är frågor om säkerhetspolitik ganska enkla. Svensk militär alliansfrihet har tjänat vårt land och vår omvärld väl och har möjlighet att tjäna vår omvärld väl under lång tid framöver.
Den militära alliansfriheten har bidragit till att generation efter generation i det här landet har kunnat leva i fred och undvika krigets helvete. Den militära alliansfriheten har gett vårt land ett utrikespolitiskt handlingsutrymme som har gjort att Sverige har kunnat spela en viktig roll i arbetet för fred och nedrustning när den politiska viljan har funnits.
När vi tittar på hur det ser ut i världen i dag är det uppenbart att det råder akut brist på länder som är militärt alliansfria och står upp för fred, nedrustning och mänskliga rättigheter oavsett när, var och med vilka motiv de kränks eller inskränks. Sverige skulle kunna vara ett sådant land, men den militära alliansfriheten är en förutsättning för att vi ska kunna vara den rösten i världen. För mig som vänsterpartist är det självklart att vår militära alliansfrihet är en av våra viktigaste och största utrikespolitiska tillgångar. Därför ser vi försvaret av den svenska militära alliansfriheten som en av de absolut viktigaste politiska frågorna.
Jag ser med oro på hur den svenska militära alliansfriheten steg för steg under ganska lång tid har tömts på sitt innehåll och hur förtroendet för den svenska militära alliansfriheten har undergrävts.
År 2008 sade en majoritet i denna kammare ja till EU:s Lissabonfördrag där man uttryckligen slår fast att den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska omfatta den gradvisa utformningen av unionens gemensamma försvarspolitik. Den kommer att leda till ett gemensamt försvar.
Bara några månader innan riksdagen fattade beslutet att ställa sig bakom Lissabonfördraget och dessa skrivningar hade den borgerliga regeringen valt att uppgradera den svenska representationen vid Natohögkvarteret i Bryssel till en egen ambassad. Om vi tittar ut över världen kan vi konstatera att vi i modern tid aldrig har haft så få svenska soldater i FN-insatser som just nu. Samtidigt har vi aldrig haft så många svenska soldater som har deltagit i internationella insatser med Natoemblem på sina uniformer.
Fru talman! Vi ska vara ärliga och säga att ingenstans märks urholkningen av den svenska militära alliansfriheten så tydligt som i Norrlands inland. Under de senaste åren har vi gång på gång sett hur den borgerliga regeringen har upplåtit svenskt territorium i norra Sverige för att Nato ska kunna genomföra militära övningar på vårt territorium. År 2009 genomfördes den största flygövningen i Sveriges historia med bas i Luleå. Det var en övning som helt leddes av Nato där både USA och Turkiet fick delta. På flygbasen i Vidsel i Norrland har USA:s flygvapen getts tillstånd att träna bombflygning vid flera tillfällen.
Hur länge kommer det att dröja innan den här typen av militära övningar tillsammans med Nato och under Natos ledning sprider sig till andra delar av Sverige? Vi ser redan i dag hur Försvarsmakten i stora delar av Sverige trycker på för att man ska öppna svenskt territorium för internationella militära övningar. I Göteborg, som jag kommer från, vill man öppna den södra skärgården för internationella militära övningar bland annat tillsammans med Nato.
Natos ledning och deras hejaklack i svensk debatt och i den svenska riksdagen försöker sälja in militäralliansen Nato med argumentet att det är en freds- och frihetsallians. Låt mig ställa några enkla frågor.
Fråga irakierna som har levt i mer än ett decennium med våldet i sin vardag under det USA-ledda anfallskriget om Nato har gett dem frihet.
Fråga de många oppositionspolitiker som just nu sitter fängslade i Natolandet Turkiet om Nato har gett dem deras mänskliga rättigheter.
Fråga befolkningen i den afghanska byn Baraki Barak som USA:s flygvapen bombade mitt i natten den 6 juni förra året och dödade 18 civila om Nato har gett dem fred.
Fru talman! Den tid då vi som är vänner av den militära alliansfriheten kunde tala om att försvara den militära alliansfriheten är snart förbi. Nu handlar det i större utsträckning om att vi behöver återupprätta den militära alliansfrihetens trovärdighet. Det krävs att vårt territorium, vårt luftrum och vårt territorialvatten, inte upplåts för framtida och ytterligare Natoledda militärövningar. Det krävs att Sverige som enskilt land tackar nej till att delta i EU:s stridstrupper och Natos snabbinsatsstyrka, och det krävs att vi avvecklar vår ambassad vid Natohögkvarteret i Bryssel. Det krävs framför allt att vi får en svensk regering som har modet att föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik.
Det bästa sättet att skapa säkerhet är att förebygga militära konflikter. Det krävs breda och ofta civila insatser där man bekämpar fattigdom och hunger och ger unga män och kvinnor framtidstro genom utbildning och arbetstillfällen. Det krävs att man stärker respekten för demokrati och mänskliga rättigheter. Det är många gånger det bästa sättet att skapa säkerhet.
Centralt i ett konfliktförebyggande arbete måste vara att vi runt om på jordklotet begränsar handeln med vapen. I stället har vi det senaste decenniet sett en mycket kraftig militär upprustning runt om på jordklotet. Enligt fredsforskningsinstitutet Sipri har de hundra största vapentillverkarna på jorden ökat sin försäljning av vapen med 51 procent sedan 2002. Sverige har i högsta grad bidragit till denna utveckling. Bara det senaste decenniet har den svenska vapenexporten mer än fyrdubblats.
Om vi ska lyckas med att förstärka det förebyggande arbetet och förebygga väpnade konflikter krävs det ett mycket kraftfullt svar på de omfattande klimatförändringar som vi redan i dag ser på olika delar av jordklotet. För ett par år sedan gjorde Sida en omfattande studie där man konstaterade att 46 länder riskerade att drabbas av väpnade konflikter på grund av klimatförändringarna. Att förebygga väpnade konflikter är kostsamt och komplicerat, men att inte förebygga konflikter utan hantera dem när de har uppstått är mycket mer kostsamt.
Den utveckling som vi har sett i Mali i Västafrika de senaste månaderna visar på vikten av konfliktförebyggande arbete. Det visar också att konflikter inte kan hanteras, lösas eller förklaras med ensidiga militära förklaringsmodeller. Mali är ett av världens fattigaste länder med en regering som under lång tid inte har haft vare sig den politiska viljan eller förmågan att se till hela befolkningens bästa. Mali är ett av de länder som redan har drabbats hårt av klimatförändringarna. Det är ett av de länder som Sida redan för flera år sedan pekade ut som ett land där riskerna var stora för framtida konflikter kopplade till klimatförändringarna. Det är inte så konstigt. I Mali slår klimatförändringarna mot befolkningen och konkurrensen om mat och odlingsbar mark ökar.
I Mali har det saknats förutsättningar att förhindra att militanta grupper har kunnat etablera sig och att vapen har kunnat strömma in i landet efter Muammar Gaddafis fall i Libyen. Konflikterna i Mali och andra väpnade konflikter understryker att om vi ska kunna förebygga konflikter och bygga fred och säkerhet behöver vi ett breddat säkerhetsbegrepp där vi inte tittar på de militära delarna.
Fru talman! För mig är det viktigt att lyfta upp något som hittills har saknats i debatten och som tyvärr alltför ofta saknas när vi diskuterar säkerhetspolitik, nämligen den del av jordens befolkning som är kvinnor. Krig och konflikter är inte könsneutrala. Krig och konflikter drabbar män och kvinnor på olika sätt och i olika grad. Så är det i varje väpnad konflikt.
De senaste åren har jag haft möjlighet att besöka Liberia i Västafrika vid två tillfällen. Det är ett land som i dag tar mödosamma steg mot fred och försoning efter ett av vår tids grymmaste inbördeskrig. Under inbördeskriget i Liberia var det sexualiserade våldet, våldet mot kvinnor, våldtäkterna och stympningen en bärande del av de stridande parternas krigföring. Det var ett massförstörelsevapen som användes i kriget och konflikten.
När jag har träffat kvinnor i Liberia och pratat med dem ifrågasätter de om deras land verkligen är ett postkonfliktland som vi ofta beskriver det som i Västeuropa. Vi anser att Liberia i dag är ett land i fred eftersom männen har slutat skjuta på varandra, men männens våld mot kvinnorna - det sexualiserade våldet - har på inget sätt avtagit. Det fortsätter.
Vid samtal med kvinnor i Liberia, som har drabbats så hårt av våld och krig, är det så uppenbart att vi när vi talar om krig, säkerhet och fred - dessa generella beskrivningar - alldeles för ofta utgår från mäns verklighet och från mäns erfarenheter. Kvinnors erfarenheter osynliggörs, och kvinnor betraktas som särintressen.
Jag tror att det är viktigt att vi ser att var tredje kvinna runt om på jordklotet utsätts för våld i hemmet, på jobbet eller i samhället. Långt fler kvinnor runt om på detta jordklot lever med rädslan för våld. Det är en rädsla som begränsar kvinnors möjligheter att delta i samhället och att röra sig i sitt eget samhälle, i sin egen by eller i sin egen stad. Detta är ett våld som finns i varje land, i varje kultur och i varje samhällsgrupp.
Detta är kanske vår absolut största säkerhetspolitiska utmaning. Ska vi lyckas möta denna säkerhetspolitiska utmaning som mäns våld mot kvinnor utgör måste vi göra två saker. För det första måste vi synliggöra hur våld och konflikter drabbar män och kvinnor på olika sätt. För det andra måste vi se att kvinnor runt om på detta jordklot inte bara är offer utan att kvinnor i högsta grad själva är aktörer som försöker skapa fred och säkerhet. I vårt arbete med att förebygga konflikter och hantera konflikter måste vi inkludera kvinnor i alla lägen.
Fru talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservation 3.