Fru talman! Nu har vi hört Ismail Kamil lägga ut texten om utvecklingen i Ryssland, och vi har hört Folkpartiet i många olika sammanhang prata om den mycket oroväckande utvecklingen i Ryssland. Det som slår mig är att Folkpartiet samtidigt är den kanske starkaste försvararen av Partnerskap för fred, där också Ryssland ingår. Om man nu tycker att utvecklingen är så katastrofal som Ismail Kamil beskriver, varför vill man då samtidigt ha ett militärt samarbete med Ryssland inom ramen för Partnerskap för fred? Hur går det här ihop egentligen?
Sedan försöker Ismail Kamil sig på att vara lite nedlåtande mot oss i Vänsterpartiet. Han frågar lite raljant om vi inte ska ingripa militärt mot diktaturerna, mot de diktatorer som har suttit där så länge. Ska vi i stället bara prata? Det säger en hel del om Folkpartiet och dess syn på hur vi bygger säkerhet och fred runt om i världen.
När Ismail Kamil och Folkpartiet öppnar den utrikespolitiska verktygslådan finns det bara ett enda verktyg i den lådan, och det är de militära insatserna. Där finns ingenting annat. Då är det fullständigt logiskt att man söker medlemskap i en militärallians som Nato.
Jag undrar lite var Ismail Kamil har varit de senaste 20 åren. Vi har runt om på jorden sett en fantastisk utveckling. Land efter land har tagit steg från att ha auktoritära regimer till demokratisering. När jag föddes 1979 fanns det knappast en enda demokrati i Latinamerika. I dag är diktaturerna i Latinamerika lätt räknade. På vilket sätt har Nato eller militära interventioner skapat den här utvecklingen? Det har ju skett genom att människor har gått tillsammans med andra människor och kämpat för en fredlig utveckling och kämpat för demokrati. Det har de gjort med civila medel.
Men det som är riktigt allvarligt när man lyssnar på Ismail Kamil är att den syn han har på säkerhetspolitik och hur vi skapar fred och säkerhet också genomsyrar hela regeringens arbete när det kommer till fred, säkerhet och konfliktförebyggande. Om vi tittar ut över världen i dag, hur många svenska medborgare har vi som spelar rollen som medlare i väpnade konflikter? I vilka freds- och försoningsprocesser spelar Sverige i dag en central roll? Inga, vad jag vet.