Herr talman! Tidigare försvarsberedningar har konstaterat att ett militärt angrepp direkt mot Sverige är osannolikt under överskådlig tid. I den europeiska säkerhetsstrategin från år 2003 angavs att en storskalig aggression mot någon medlemsstat inte var trolig. Den snart 70-åriga fredsperiod som Västeuropa upplevt sedan andra världskrigets slut är den längsta någonsin i vår del av världen, och de 204 år av fred som Sverige åtnjutit har få motsvarigheter någonstans i världen.
Det kan vara bra att hålla detta i minnet när braskande kvällstidningsrubriker ropar ut att vårt försvar bara förmår hålla den lede fi stången en enda vecka, något som förmodligen i och för sig stämmer om man tänker sig ett scenario där en stormakt av någon outgrundlig anledning satsar hela sin kraft på att betvinga Sverige och att omvärlden samtidigt förblir totalt passiv. På samma sätt skulle vår försvarsförmåga antagligen snabbt kunna slås ut av ett massivt meteoritregn.
När man lämnar tankelekarnas fascinerande men osannolika låtsasvärldar och kliver ut i verkligheten är det helt andra hotbilder som tornar upp sig. Försvarsberedningens rapport från 2007 konstaterar att de globala miljöutmaningarna och klimatförändringarna utgör de allvarligaste hoten mot människornas säkerhet och fundamentala livsvillkor i vår tid. Jag tycker att det är positivt att vi i detta betänkande lyckats nå betydande samsyn kring att ett utvidgat säkerhetsbegrepp, som även väger in icke-militära hotbilder, bör utgöra grunden för Sveriges säkerhet. Och det är glädjande att ett enigt utskott ställer sig bakom ambitionen att etablera ett europeiskt fredsinstitut för att utveckla EU:s förmåga att förebygga och lösa konflikter genom medling och dialog.
Herr talman! Vi i Miljöpartiet vill emellertid ta längre och snabbare steg i riktning mot ett totalförsvar där de klassiska militära delarna krymper och gökungar som JAS helt avvecklas. Givet vad klimatklockan är slagen och att, som Försvarsberedningen konstaterade, klimatförändringarna utgör vår tids största säkerhetshot är det hög tid att en stor del av de enorma belopp som i Sverige och i världen alltjämt satsas på militärt försvar omdirigeras till klimatinvesteringar. Bara i min hemstad, Göteborg, beräknas stigande havsnivåer under kommande årtionden kräva 10 miljarder kronor i investeringar i ny infrastruktur. För att gå från den lokala till den globala nivån bör vi erinra oss att de rika länderna på FN:s klimatmöte i Köpenhamn 2009 lovade att de från och med 2020 årligen skulle bistå utvecklingsländerna med 100 miljarder dollar i nya friska pengar för klimatinvesteringar. Utan en omfattande global nedrustning är det svårt att se hur belopp i den storleksordningen skulle kunna frigöras. Nu när antalet krig i världen, såväl mellan som inom länder, sjunker vore det naturligt att även de globala rustningsutgifterna började sjunka. Att så ändå inte sker beror av allt att döma mer på framgångsrik lobbyverksamhet från det militärindustriella komplexet än på faktiska försvarsbehov.
Herr talman! Det pågår en kampanj från delar av borgerligheten, såväl publicister som politiker, om att Sverige bör ansöka om medlemskap i Nato. Vi i Miljöpartiet avvisar detta bestämt och värdesätter högt fortsatt svensk alliansfrihet och noterar till vår glädje att enligt SOM-institutet ställer sig bara 19 procent av väljarna positiva till ett svenskt Natomedlemskap. I en värld dominerad av stormakter, motsättningar och misstroende har små alliansfria länder som inte hotar någon en viktig roll att spela som medlare och brobyggare. Att utmåla en USA-ledd krigsallians från förra seklets förra hälft som något nytt och spännande är rätt patetiskt och åskådliggör den fantasiinfarkt som lamslår stora delar av dagens svenska borgerlighet. Ett Natomedlemskap skulle kunna öppna upp för stationering av amerikanska kärnvapen på vårt territorium, något som blivit fallet i Belgien, Nederländerna, Italien, Tyskland och Turkiet, och detta trots att dessa länder inte producerar egna kärnvapen. Denna beredskap att ta emot amerikanska kärnvapen kallas nukleärt kompanjonskap, nuclear sharing, och strider mot icke-spridningsavtalet, som Sverige signerat.
Amerikanska kärnvapen innanför våra gränser ökar naturligtvis risken för att vi i en framtid blir utsatta för kärnvapenattacker. Rimligen skulle även risken för terrorattacker öka om vi blir del av en USA-ledd militärallians. Låt oss komma ihåg att man i stora delar av omvärlden inte gör någon tydlig boskillnad mellan USA och Nato, vilket kanske inte är så förvånande med tanke på att Nato under sina drygt 60 år alltid haft amerikanska generaler som överbefälhavare och att Pentagons inflytande över alliansens förehavanden är massivt.
I det här sammanhanget förtjänar det att påpekas att USA emellanåt agerar på och ibland över folkrättens heldragna linjer. Jag tänker här på företeelser som Guantánamo och tortyr av fångar eller hur obemannade drönare skördar ett växande antal civila offer. En färsk undersökning från Pakistan visar att CIA:s drönare under de senaste tio åren där dödat 3 468 personer varav 893 civila, av vilka 176 var barn. USA bedriver här en sorts krig utan krigsförklaring, och sammaledes gäller i Jemen och Somalia. Enligt New York Times beklagade sig nyligen USA:s ambassadör i Pakistan, Cameron Munter, över att han inte informerats om att hans huvudsakliga uppgift i landet skulle gå ut på att döda folk.
I september 2011 dödar drönare i Jemen två amerikanska medborgare som uppges vara terrorister, och två veckor senare dödas även den 16-årige sonen till en av dem som dödades i den första attacken. Det var något som fick den republikanske senatorn Rand Paul att i USA:s kongress uttrycka sin djupa olust över att presidenten ges rätt att döda amerikanska medborgare, inklusive omyndiga personer.
Varje tisdag förelägger CIA presidenten, om vi får tro den ansedda brittiska tidningen The Guardian, en så kallad kill list där han ombeds kryssa för personer som ska dödas under arbetsveckan. Hela denna skymningsvärld skulle självfallet Sverige genom ett Natomedlemskap komma betydligt närmare. Jag har svårt att förstå varför vi skulle utsätta svenska officerare, som jag har stor respekt för, för något så förnedrande. Det är utomordentligt att FN nu tillsatt en utredning under ledning av den brittiske juristen Ben Emmerson för att utröna på vilken folkrättslig grund, om alls någon, USA bedriver sitt drönarkrig.
Herr talman! I stället för att backa in i framtiden borde vi nu ta till vara alla de nya möjligheter för fred och mellanfolkligt samarbete som globaliseringen för med sig och som dagens kommunikationsteknik öppnar nya vägar för. Det är dags att EU äntligen förverkligar EU-parlamentets gamla krav på att upprätta en civil fredskår. Det är på tiden att vi politiker tar till oss fredsforskningens rön. Här i Stockholm har vi det världsledande fredsforskningsinstitutet Sipri i vars styrelse Göran Lennmarker, tidigare moderat ordförande i utrikesutskottet, utövar ett inspirerande ledarskap.
Låt oss komma ihåg att internationellt samarbete inte bara försiggår på nationell och övernationell nivå utan även, och i växande grad, på diverse understatliga nivåer, där folkrörelser och medborgargrupper utbyter information och där kommuner upprättar partnerskap med kommuner i andra världsdelar. Sedan 2004 finns en världskommunal federation - en sorts Förenta kommunerna - med högkvarter i Barcelona - och 2008 anordnades den första världskommunala fredskonferensen i Haag i Holland. Detta framväxande globala civilsamhälle agerar i hög grad självständigt men ställer också krav på nationella och övernationella parlament att upprätta lagar och regleringar som exempelvis stänger skatteparadis och tvingar de stora multinationella företagen att uppföra sig som ansvarsfulla medborgare och ta hänsyn till såväl arbetsmiljön som miljön och betala skatt i de länder där deras vinster skapas.
Jag stödjer självfallet, herr talman, Miljöpartiets samtliga reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservationerna 7 och 13.