Herr talman! Det är inte alltid lätt som ledamot att vara klar över hur fort olika debatter går och när man ska vara i kammaren. Vi får ta lärdom av näringsutskottets snabba debatteknik även i utrikesutskottet, tror jag. Vi är några stycken som kommer springandes från Försvarsberedningen. Det är möjligt att det kommer några borgerliga ledamöter också, för just nu ser jag bara oppositionen tillsammans med Sverigedemokraterna i kammaren.
Det vi behandlar i dag är ett säkerhetspolitiskt betänkande som är ett motionsbetänkande som har samlat upp ett antal motioner som har kommit in under allmänna motionstiden och under andra propositioner som har lagts fram och som utskottet nu behandlar.
Jag hade gärna sett att det hade funnits några borgerliga ledamöter i salen när vi debatterar det här, för jag hade en konkret fråga. Nu vandrar Hans Wallmark, som är ordförande i utrikesutskottet för tillfället, in.
Det är så att vi socialdemokrater har ett antal reservationer i den här texten. En handlar om att vi menar att det är väsentligt att påtala att Sverige är militärt alliansfritt. Vi har under en lång, lång tid utvecklat den svenska säkerhetspolitiken, från neutralitetspolitik under det kalla kriget till den militära alliansfrihet som vi har i dag, genom ett fördjupat samarbete inom utrikes- och säkerhetspolitik i Europeiska unionen men också med ett utvidgat arbete i det nordiska samarbetet.
Inom alla dessa områden har det upprättats olika klausuler och förklaringar, i EU till exempel solidaritetsklausulen och i det nordiska samarbetet solidaritetsförklaringen. Men alla dessa klausuler och förklaringar, som betyder att vi ska försöka att gemensamt ställa upp för varandra om en katastrof inträffar, har den lilla brasklappen att detta inte ska ändra ländernas säkerhetspolitiska hållning eller att de ska vara i samklang med den säkerhetspolitiska hållning som länderna har.
Därmed blir vi socialdemokrater lite frustrerade när vi ser regeringen i utrikesdeklaration efter utrikesdeklaration skriva att den säkerhetspolitiska linjen ligger fast, för det gör den ju, om vi med det menar att Sverige fortsatt är militärt alliansfritt. Men när utskottet sedan behandlar frågan och vi socialdemokrater vill att vi beskriver den säkerhetspolitiska linjen säger den borgerliga majoriteten nej till det. De vill inte nämna den militära alliansfriheten.
Därför har jag en fråga riktad till de borgerliga ledamöterna, och det är en viktig fråga för oss socialdemokrater. Vi är nämligen av den åsikten att säkerhetspolitiska vägval ska göras i ett väldigt brett samförstånd i Sveriges riksdag där vi är överens om steg efter steg. Det har vi gjort hela tiden så här långt, men jag börjar bli lite frustrerad över att se att ni verkar skapa en bild av att vi inte längre är militärt alliansfria.
När vi uttalar att den säkerhetspolitiska linjen ligger fast måste vi få ett klart besked från er: Betyder det att vi är militärt alliansfria, eller menar ni någonting annat med den texten? Den enkla frågan till Hans Wallmark, Désirée Pethrus och Ismail Kamil är: Betyder orden "den säkerhetspolitiska linjen ligger fast" att Sverige är militärt alliansfritt eller har ni en annan uppfattning?
Jag ber er att tänka efter väldigt noga innan ni svarar på den frågan, för jag tror att det kommer att ha betydelse för hur samarbetet kommer att utvecklas i fortsättningen. Jag är grymt besviken över att den borgerliga majoriteten inte kunde tänka sig att i detta betänkande skriva in att Sverige är militärt alliansfritt. Jag tycker att det är obegripligt, om jag ska vara helt ärlig.
Ett annat avsnitt handlar om de internationella fredsbevarande operationer vi deltar i. Vi socialdemokrater har under flera år sagt att det är dags att Sverige också deltar i FN:s fredsbevarande operationer. Som ni känner till deltog vi under kalla kriget i en oerhört stor andel operationer som var mandaterade av Förenta nationerna och genomförda av Förenta nationerna. Efter kalla kriget öppnades det en möjlighet för Förenta nationerna att mandatera insatser men ge uppdraget åt Europeiska unionen, Nato eller Afrikanska unionen. Det är inget fel i detta. Vi socialdemokrater tycker att det är utmärkt att ha en ordning där regionala säkerhetsorganisationer tar ett ansvar för att genomföra det som Förenta nationernas säkerhetsråd beslutar om.
Det är inte så att Sverige är med i för många Nato- eller EU-insatser, men det är för få FN-insatser. Sverige har aldrig haft så få svenska soldater ute i FN-tjänst som nu. Vi socialdemokrater betonar i vår reservation att det inte är rimligt. Vi vill ha en bättre balans mellan de olika organisationerna. Självklart kan det inträffa en kris i ett område i morgon som vi inte känner till. Förenta nationerna känner att de inte klarar av att hantera krisen utan ger uppdraget åt EU eller Afrikanska unionen. Då ska vi naturligtvis ställa upp även om det är en Nato- eller EU-insats. Det råder inget tvivel om det.
Men Sveriges regering och riksdag måste ändå ha en inriktning. Vad skulle vi vilja stödja nästa gång? Sanningen är den att Förenta nationerna gång efter annan har frågat Sverige om vi vill delta med trupp på Haiti. Svaret har varit nej. Vill vi ersätta det danska kompaniet i Libanon? Svaret har varit nej. Vill vi bidra med ingenjörstrupper till Sydsudan för att där bygga upp helikopterplattor och så vidare för att göra det möjligt för humanitär hjälp att nå invånarna i Sydsudan? Svaret har varit nej.
När vi i oppositionen har debatterat med den borgerliga regeringen har de skakat på huvudet och sagt att de aldrig har sagt nej till någonting. Sanningen är den att det inte går till på det sättet. Det handlar om att FN ringer och frågar Sverige: Om FN frågar Sverige om att åka till Sydsudan skulle Sverige säga ja eller nej då? Då svarar regeringen att frågan inte ska skickas till dem därför att de kommer att säga nej. Därmed har det aldrig kommit en formell förfrågan. Det är så det i praktiken går till.
Nu är inte vi ledamöter dumma. Vi vet att det går till så. Vi har våra kontakter i FN-systemet också. Vi vet att frågorna har ställts.
Vi socialdemokrater har en reservation i frågan. Vi anser att arbetet måste inriktas så att nästa insats faktiskt leds och genomförs av Förenta nationerna.
Jag ställer frågan till ledamöter från alla politiska partierna, särskilt i Centerpartiet och Kristdemokraterna som i många andra sammanhang påtalar hur viktigt det är att engagera sig i Förenta nationerna: Varför tyckte inte utskottets majoritet att det var lämpligt att betona och understryka vikten av att Sverige är engagerat i Förenta nationerna och därmed kan bidra i de FN-operationer vi blir tillfrågade om?
Jag har några frågor till den borgerliga gruppen. Den säkerhetspolitiska linjen ligger fast. Vad betyder det? Betyder det att Sverige ska fortsätta att vara militärt alliansfritt? Ja eller nej? Tänk efter ordentligt när ni svarar på frågorna.
Vidare undrar jag varför ni inte kan tänka er att stödja en reservation av oss socialdemokrater och andra där vi säger att vi faktiskt behöver delta i fler FN-ledda insatser. Det handlar om att vi ska använda alla de verktyg som finns till förfogande. Jag är förvånad.
Man kan inte lämna en debatt om säkerhetspolitik utan att ha en diskussion om vad som de facto har diskuterats den senaste tiden, nämligen den totala splittringen i den borgerliga regeringen om viktiga frågor, om säkerhetspolitik, om försvaret, om synen på Ryssland. Vi från Socialdemokraterna ställer frågorna till er. Vi fick inte svar i utrikesdebatten av utrikesminister Carl Bildt, men det kanske finns någon ledamot här som vågar svara på frågorna. Frågorna var bland annat om Sveriges försvar är ett särintresse.
Vi socialdemokrater menar att det är viktigt att se försvaret som ett nationellt intresse. En av de grundläggande uppgifterna för ett lands regering är att se till att sköta försvaret. Vi har sett på område efter område den snabba förändringen från värnpliktsförsvar till yrkesförsvar. Det är ett materielberg som har hopat sig framför försvarsledningen. Det har varit inte fullt finansierade inköp av nya JAS. Då är det inte underligt att se en försvarsledning som helt utmattad försöker klara de arbetsuppgifter som regeringen har lagt på Försvarsmakten. Försvarsmakten gör allt man kan men regeringen tar inte ansvar för fattade beslut utan hänvisar till att försvaret är ett särintresse; försvaret har inget med oss att göra utan är ett särintresse som vilket annat intresse som helst.
Det här rymmer en annan intressant fråga när vi diskuterar säkerhetspolitik, nämligen om det svenska försvaret i en budgetprövning kan behandlas som vilken myndighet som helst. Borde man inte i stället titta på hur det militära hotet ser ut, vilka resurser det svenska försvaret behöver och vad man ska förbereda sig för och därifrån bygga ett svenskt försvar och se vad det kostar. Är inte det egentligen den rimliga hållningen? Jo, det tycker vi socialdemokrater. Det är inte så att försvaret ska vara en budgetpost som kan behandlas som vilket särintresse som helst utan det ska utgå från en analys av hur situationen ser ut.
Då kommer vi till nästa fråga. Med den ryska militära ökningen i materiel och resurser, utgör då Ryssland ett militärt hot mot Sverige? Vi har hört en representant från Folkpartiet, det vill säga vice statsministern och partiledaren, tala om att det är dags att sätta upp Patriotmissiler på Gotland. Då är frågan till alla de borgerliga partierna: Anser ni att Ryssland är ett militärt hot mot Sverige?
Låt mig förklara hur vi socialdemokrater ser på saken. För att vara ett hot mot Sverige måste ett land ha intention och förmåga. Det räcker inte med att ha förmågan. Om man inte har en intention att angripa någon annan blir det inget krig. Har man intentionen att angripa någon men inga resurser blir det heller inget krig. De två sakerna behövs, nämligen intention och förmåga.
Låt oss titta på intentionen. Är det någon i kammaren som på fullt allvar kan säga att Ryssland i dag har intentionen att anfalla Sverige? Mitt svar är nej. Jag tror att Ryssland inte har en sådan intention. Jag tror inte att Ryssland kommer att ha en sådan intention inom den närmaste framtiden - under en framtid som jag kan överblicka. Jag tycker dessutom att ryssarna vore fullständigt korkade om de hade en sådan intention eftersom deras problem i stället finns i söder och öster. Vore jag en rysk försvarsplanerare hade jag inte fokuserat på hur jag kan attackera ett land som är medlem i Europeiska unionen. Jag skulle mer fundera på situationen i Kaukasien.
Hur är det med förmågan? Det är klart att Ryssland har en förmåga att attackera Sverige. Om Ryssland satte in alla sina resurser skulle nog svenska försvaret ha svårt att stå emot. Så är det naturligtvis. Sannolikheten att Ryssland skulle samla alla sina resurser mot oss är liten.
Sanningen är den att Ryssland har ingen intention att anfalla Sverige, och förmågan att anfalla Sverige är otroligt liten. Ryssland av i dag är inte Sovjetunionen.
Anser då vi socialdemokrater att det finns inget att oroa sig över och att allt är fantastiskt bra? Nej, självklart inte. Ryssland gör nu en förmågeutveckling. Ryssland satsar fler miljarder än tidigare efter kalla kriget på att bygga upp sin försvarsförmåga. Det ska vi naturligtvis ha ögonen på. Vi ska naturligtvis följa utvecklingen för att se vilka konsekvenser det så småningom kan få för svenska försvaret. Det betyder inte att Ryssland automatiskt blir ett hot, men det betyder att det svenska försvaret naturligtvis måste studera vad den ryska förmågeutvecklingen innebär och vad vi behöver för att matcha en sådan. Så är det naturligtvis.
Kan vi se en situation där intentionen förändras, att Ryssland helt plötsligt får för sig att attackera ett land i Europeiska unionen? Jag anser att vi ska följa den demokratiska utvecklingen i Ryssland. Vi ser att den går åt fel håll. Ryssland blir mer och mer auktoritärt och styrs mer och mer från Kreml. Det blir svårare och svårare för oppositionen. Det i sig är naturligtvis ett oroande tecken. Om det går över styr i den politiska processen i Ryssland kommer vi naturligtvis i en framtid att se hur nya ledare stiger fram som har en helt annan dagordning än dagens och som då har intentionen, eller dumheten, att göra något som vi i dag inte räknar med att de ska göra.
Det handlar om intention och förmåga. Ryssland har i dag egentligen inget av dem. Men vi måste bevaka den politiska utvecklingen, och vi måste bevaka förmågeutvecklingen. Det kommer naturligtvis att få effekter på hur vi utvecklar vårt svenska försvar.
Är Ryssland ett militärt hot eller ej? Ge ett svar i debatten. Det handlar om säkerhetspolitik.
Jag har alltså ställt följande frågor: Innebär den säkerhetspolitiska linjen att vi är militärt alliansfria - ja eller nej? Varför kan ni inte ställa upp på att ha en inriktning att vi mer ska delta i fredsbevarande operationer som är ledda och mandaterade av Förenta nationerna? Är svenska försvaret ett särintresse? Är Ryssland ett militärt hot?