Fru talman! Onekligen har den så kallade enveckasdiskussionen förekommit nu en tid i Sverige. Det intressanta är bara i förhållande till vad - en vecka i förhållande till vad? Det finns en mängd olika bakomliggande förutsättningar som varken Julia Kronlid eller jag känner till. Jag kan mycket väl erkänna att det är en klatschig formulering. Men frågan är hur mycket relevans den har och vad det egentligen är den beskriver. Och hur såg det ut tidigare? Var det sju dagar, fem dagar eller tre dagar?
Mycket av den debatt som förs bygger på något slags antagande att Sverige är precis ensamt, det vill säga att alla skulle vända sig mot Sverige. När jag tittar på en kartbild ser åtminstone jag att om man ska nå Sveriges kust eller land så måste man komma från söder, från öster eller från väster. I alla dessa lägen kommer man att passera ett eller flera andra länder varav flera dessutom är Natoanslutna och därmed artikel 5-länder. Hela debatten bygger på något sätt på ett antagande där man tänker bort resten av världen.
Hela betänkandet och samtalet har fört oss till att vi bygger ett internationellt samarbete. För mig handlar det om att jag vill bygga upp en förmåga för landet att ge hjälp men också att ta emot hjälp. Jag tycker att hela försvarsdebatten och den säkerhetspolitiska debatten saknar väsentliga beståndsdelar. Det går inte att tänka sig Sverige utskilt från de andra. Vi hänger ihop. Det är det som är den grundläggande hållningen.