Fru talman! Jag ska ge Hans Linde rätt på ett par punkter. Det är alldeles riktigt att Vänsterpartiet inte har haft något emot den Natoledda insatsen i Kosovo. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna tycker rätt olika i många frågor men kan möjligtvis vara överens i någon. Dock måste jag ge Hans Linde fel i beskrivningen, som är rätt fördomsfull, att Moderaterna och alliansregeringen i varje stycke, ryggmärgsmässigt, skulle gå Natos önskemål till mötes. Jag tycker att det är att förminska de rätt svåra frågor som vi har att ta ställning till när det kommer olika former av begäranden och önskemål. Om jag ger Hans Linde rätt på någon punkt önskar jag att han på just den punkten skulle kunna ge mig rätt.
Jag konstaterar bara, som vi säger, att den säkerhetspolitiska linjen ligger fast, och jag hänvisar tillbaka till det dokument som jag också citerade för Urban Ahlin: Sverige är militärt alliansfritt. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd. Det är Sverige självt som definierar den närmare innebörden av den militära alliansfriheten.
Däremot måste väl Hans Linde också ha hört i debatten i kammaren att ni framför olika nyanser av hur man kan fylla er egen definition av militär alliansfrihet. Det är alldeles uppenbart att Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har lite olika syn på detta. Det är bara att läsa till exempel Vänsterpartiets reservation för att se den typen av nyansskillnader. Det är inget fel i det. Jag tycker att det är bra att vi har den typen av politisk debatt, men det är alldeles uppenbart att ni har olika röster när ni pratar om det politiska innehållet i tolkningen av militär alliansfrihet.