Fru talman! Jag avslutade mitt förra inlägg med
att säga att det är staten som har varit folkbildningens
bästa vän under senare år. Det är ju den nya verklig-
het som folkbildningen har fått leva i. Kommuner och
landsting har, tyvärr menar jag, i stor utsträckning
dragit ned på sitt stöd till folkbildningen, men folk-
bildningen har också i sig har varit så attraktiv att den
har blivit intressant för olika kortsiktiga satsningar
från olika aktörer. Det kan vara alltifrån EU-projekt
till statliga insatser när det gäller att hantera en svår
arbetslöshetssituation eller liknande.
Det är positivt att det finns ett sådant stort intresse
och ett sådant förtroende för folkbildningen, men det
blir ännu större fokus på att man, om man också i den
meningen ska lyckas vara en hjälpande hand till övri-
ga samhället, måste ha en bra basfinansiering. Jag vill
ändå peka på att jag inte tycker att det är så självklart
att man från Moderaterna och Centern säger att man
ska gå till kommunerna och ta dem i örat för att de
sparar på folkbildningen. Den riktigt stora besparing-
en, som ju har varit väldigt besvärlig för folkbild-
ningen att hantera, genomfördes ju av Moderaterna
och Centern i början av 90-talet. Det är ett naturligt
svar från kommunerna, om ni skulle komma med den
propån, att man statligt reglerar detta.
Jag tar gärna upp ett samtal med kommuner och
landsting om hur vi kan fortsätta att utveckla folk-
bildningen. Det gör jag gärna just i samband med att
vi nu dels har den statliga utvärderingen, dels stimu-
lerar ett eget arbete i folkbildningen för att man ska
beskriva de visioner som man har för framtiden -
detta för att vi ska ta reda på hur vi ska göra satsning-
ar i framtiden.
Den utvärdering av folkbildningen som nu pågår
har ju ett brett mandat att titta på många olika aspek-
ter av folkbildningen. Jag ser det som självklart att
man även tar med folkhälsoaspekten. Jag delar Sel-
léns uppfattning att det naturligtvis kan vara stärkan-
de på många sätt att delta i folkbildningen. Jag tror att
en av de starkaste effekterna genom tiderna av folk-
bildningen, förutom själva bildningen, är det stärkta
självförtroende som man har bidragit till hos tusentals
enskilda människor, som sedan har fått kraft att gå
vidare till nya utmaningar. Det är viktigt för ett sam-
hälle med en fri folkbildning som har en förmåga att
möta människor på deras villkor och som har skaffat
sig en tradition i att också slipa en pedagogik som
passar väldigt många människor.
Den fråga som Birgitta Sellén tar upp om idrotts-
rörelsen känner jag väl till. Jag har också haft diskus-
sioner med idrottsrörelsen om den. Den handlar mer
om hur man internt, inom folkbildningsrörelsen,
hanterar de egna resursfördelningssystemen. Jag
menar att det ska mycket till innan regering och riks-
dag ska gripa in i de interna resursfördelningsbeslu-
ten, som man fattar. Vår tanke är att folkbildningen
ska stå fri att själv ha ett stort inflytande över sin egen
verksamhet, men det är klart att idrottsrörelsens folk-
bildning, och ledarutbildningen, är väldigt viktig för
folkhälsan, i och med att idrottsrörelsen är den rörelse
i Sverige som kanske mest aktivt bidrar till att männi-
skor faktiskt rör på sig och därmed mår bättre.