Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
hemställan i konstitutionsutskottets betänkande KU11
och avslag på samtliga reservationer.
Innan jag går in och kommenterar reservationerna
vill jag fästa kammarens uppmärksamhet på att vill
man läsa en bra sammanfattning med en bra historik
om fri- och rättighetsskydd tycker jag att man ska
läsa igenom KU:s betänkande KU11. På ett förträff-
ligt sätt ges här en bakgrundsbeskrivning av fram-
växten av det svenska fri- och rättighetsskyddet, med
början i konungabalken i Magnus Erikssons landslag
från mitten av 1300-talet och de vidare stegen genom
tiderna framåt. En eloge till vårt kansli som på ett
föredömligt sätt har lotsat oss genom den här materi-
an.
Så till några av de reservationer som har upp-
märksammats i den här debatten. Den första är reser-
vation nr 1 som handlar om den negativa förenings-
rätten.
Jag delar Kenneth Kvists synpunkter i stort sett,
även om jag kanske inte gör samma ordval. Men jag
tycker att själva andemeningen i reservationen är ett
mycket negativt ställningstagande till de fackliga
organisationerna och ett fackligt arbete. Jag tycker
inte att det stämmer överens med den verklighetsbild
som jag har utifrån de erfarenheter jag själv liksom
mina vänner och min familj har av hur ett fackligt
arbete fungerar.
Jag vill inte på något sätt påstå att det inte skulle
begås några som helst fel eller ha gjorts misstag, men
själva andemeningen och själva den grundläggande
principen för det fackliga arbetet är inte att ställa till
ett elände för vare sig någon privatperson eller något
företag. Tvärtom, hela deras ambition bygger på att få
ett väl fungerande samarbete och få företag att leva så
bra som möjligt.
I betänkandet står det att det har funnits en kom-
mitté som har tittat över den negativa föreningsrätten.
Man skriver så här på s. 23: "Kommittén ansåg att de
personer eller organisationer mot vilka en skyddsre-
gel i grundlagen för den negativa föreningsfriheten
skulle verka borde ha rätt att någorlunda detaljerat få
veta vilka handlingar från deras sida som är förbjud-
na."
Jag menar att det inte är så märkligt om man i ett
arbetslag där någon står utanför ett fackligt medlem-
skap, och ändå drar nytta av det fackliga arbetet, som
arbetskamrater försöker övertyga om att det är rätt
och riktigt att alla ska vara med och stå för sin del när
det gäller avgifter och även det man har att tjäna på
att vara fackligt ansluten. Men var går gränsen?
Naturligtvis är det ingen som säger att man får
hota eller tillgripa våld för att få någon med. Det har
jag aldrig hört talas om att det förekommer i modern
tid. Men vad är skillnaden mellan att övertyga någon
om att man ska gå med till att säga att det är en på-
tryckning som inte skulle vara giltig i det här avseen-
det?
Ett exempel med en arbetsgivare. Jag har själv
ungdomar som har kommit ut i arbetslivet alldeles
nyligen och en arbetsgivare sade: Jag hoppas att du
går med i den fackliga organisationen, för vi har ett
väldigt bra samarbete med de fackliga organisatio-
nerna här på arbetsplatsen. Jag anser att det är bra om
alla är med. Det var inget krav, det var inget hot. Det
var bara ett konstaterande. Var går gränsen?
En arbetsgivare meddelar en annan ung människa
att om du tänker gå med i facket så sköter vi om att
fackföreningsavgiften dras på lönen, för det har vi
gjort upp om. En välvillig inställning.
Arbetsgivare är i dag positiva till att ha arbetsta-
gare som är fackliga medlemmar och fackligt engage-
rade. Det är den andra sidan av den bild som Inger
René m.fl. försökt göra gällande. Jag tycker att det är
viktigt att i den här diskussionen försöka få någon
slags balans över hur det vanligtvis går till.
När det gäller reservation nr 2 är jag mer bekym-
rad, för i sak är vi alla så överens om att diskrimine-
ring på grund av sexuell läggning icke får förekom-
ma. Det vi däremot inte har samma åsikt om är på
vilket sätt detta ska förhindras. Räcker det med den
nuvarande lagstiftningen, behöver den nuvarande
lagstiftningen skärpas eller ska detta skrivas in i
grundlagen?
Jag vill med bestämdhet säga emot det bl.a. Åsa
Torstensson gör gällande i sitt anförande, att ett
grundlagsskydd skulle avhjälpa det våld som före-
kommer mot homosexuella och andra. Jag menar att
våld på det sätt som Åsa Torstensson beskriver är
avskyvärt. Det är förbjudet redan i dag. Det blir ingen
förändring av att man skriver in det i en grundlag.
Detta är en oerhört allvarlig fråga. Den har tagits
på mycket stort allvar från regeringens sida. Den
sittande Författningsutredningen har fått tilläggsdi-
rektiv att ta med frågan om funktionshindrades och
andra utsatta gruppers delaktighet och jämlikhet i
samhället. Det finns inte någon som helst anledning
att tro att Författningsutredningen skulle vilja slippa
undan eller ducka undan för frågan. Jag är helt över-
tygad om att alla som ingår i utredningen är lika an-
gelägna om att få ut den bästa möjliga lagstiftning
som behövs för att denna diskriminering ska stävjas
på bästa sätt.
Det finns ett antal reservationer om hur man ska
se på författningen som sådan. Jag ska kommentera
reservation nr 6 av Ingvar Svensson. Han vill ha en
total översyn över regeringsformen.
Svensk tradition bygger mycket på gedigna utred-
ningar som ligger till grund för ställningstaganden
innan beslut fattas i regering och riksdag. Det finns
vissa klara skiljelinjer på hur man ser på olika frågor
mellan olika partier. Därför går det inte alltid att till-
sätta en utredning för att sopa meningsskiljaktighe-
terna under mattan. Jag tänker i första hand på att det
finns olika ståndpunkter när det gäller en författ-
ningsdomstols vara eller icke vara. Det är inte i första
hand detta en utredning behöver titta på, utan det
gäller själva ställningstagandet om det ska finnas en
rättslig instans som ska överpröva politiska beslut
eller ej. Där står vi fast i våra ståndpunkter.
Jag hoppas att jag har kommenterat det viktigaste
i betänkandet.