Herr talman! Jag tänkte börja med att säga några
ord om de tre nya målen för ungdomspolitiken.
Det första målet handlar om ett självständigt liv.
Det andra handlar om inflytande och delaktighet. Det
tredje handlar om engagemang, skapande förmåga
och kritiskt tänkande och att det ska ses som en resurs
för samhället.
Vi kan börja med målet om ett självständigt liv.
Jag är lite fundersam över varför man inte i det sam-
manhanget tar upp själva kärnan när det gäller ett
självständigt liv, nämligen möjligheten till en egen
bostad för ungdomarna. Jag är kritisk till att Ung-
domsstyrelsen inte riktigt har följt upp det. Här finns
mycket att göra - det vet alla. Och det går att bygga
för ungdomar. Det går att lätta på de statliga regle-
ringar som finns inom det här området. Att man kan
flytta hemifrån är förutsättningen för mål nummer ett,
säger jag.
Mål nummer två handlar om inflytande och del-
aktighet. Det skulle ju underlätta om t.ex. unga män-
niskor skulle få rösta när de är 16 år i kommun- och
landstingsval. Sedan tog kristdemokraterna upp be-
hovet av att ha flera ungdomar i beslutande försam-
lingar. Det är ju bara för kristdemokraterna att placera
ungdomarna högt upp på sina vallistor, så löser det
sig självt, för jag tror inte att kristdemokraterna
kommer att åka ur riksdagen nästa år.
När det gäller engagemang, skapande förmåga
och kritiskt tänkande kan man ju visa på att det i
Göteborg var ett otroligt engagemang hos ungdomar-
na för att de skulle ge röst åt sitt kritiska tänkande. Så
som de ungdomarna blev behandlade av samhället
hade vi aldrig behandlat medelålders män i kavaj. Här
visar vi på diskrepansen mellan hur vi behandlar
ungdomar och hur vi behandlar andra grupper i sam-
hället.
Det finns alltså mycket att hämta in för att man
ska nå de här nya målen för ungdomspolitiken.
En annan sak som jag vill ta upp är det ekonomis-
ka stödet till ungdomarnas egna organisationer. Det
finns en enighet i riksdagen om att stödet behöver
göras mer öppet och flexibelt för att det ska överens-
stämma med det sätt som ungdomar arbetar på och
organiserar sig i dag. När Britta Lejon besökte ut-
skottet meddelade hon dock att denna justering skulle
ske först år 2004, om jag uppfattade det hela rätt, och
jag kan inte förstå varför just en sådan här ändring
skulle behöva ha fyra års handläggningstid.
Sedan vill jag ta upp lite grann om vår motion om
mediernas påverkan på unga människors beteende.
Utskottet har valt att avstyrka den motionen. Det
handlar alltså om en utredning för att koppla ihop de
olika delar i samhället i dag som sysslar med ung-
domsfrågor för att man ska få en samlad bild. Ut-
skottet konstaterar att det är viktigt att barn och unga
inte får en vrångbild av vad det innebär att bli en
vuxen man eller kvinna. Men det är ju precis det som
barn och ungdomar får i dag. Mediernas genomslags-
kraft är så pass stor, och det är det som är själva po-
ängen i den här begäran om att få en utredning. Sedan
säger man från utskottets sida att det måste föras en
engagerad debatt. Javisst måste det göras det, men då
måste man ha något samlat resultat att föra den här
debatten kring. Och så säger man att det här ansvaret
ligger på föräldrarna och samhället i stort. Visst gör
det det, men samhället i stort är ju vi i riksdagen, så vi
skulle kunna ta ansvaret för att ge en samlad bild.
Sedan vill utskottet också lägga ansvar på skolan.
Självklart har skolan ansvar, men än så länge har inte
lärarna på lärarhögskolan fått möjlighet att utbilda sig
inom medieområdet. Trots påstötningar under många
år, mer än tiotals, för att alla lärare ska få lära sig att
hantera medierna, som ungdomarna lever med i dag,
är det fortfarande bara bildläraren som har den här
utbildningen och som har huvudansvaret för den här
frågan. När man nämner skolan bör man också ge
möjlighet för lärarna på lärarhögskolan att få utbild-
ning själva, så att de kan utbilda bättre.
Sedan lyfter utskottet fram stat, kommun och
landsting och att alla har ansvar för ungdomarna.
Visst är det så. Man lyfter fram nöjesbranschen, id-
rottsrörelsen och i princip allt, men det är ju den
samlade bilden vi behöver. Vi vet att det är så här
spritt. Låt oss då få en översyn av mediernas roll och
ansvar för hur de påverkar ungdomarnas syn bl.a. på
kroppsidealet men också ett helhetsgrepp på den
kunskap som vi redan har, så att vi kan se vartåt det
barkar och så att vi kan hjälpa och stödja ungdomar-
na, så att de själva blir mer medvetna om hur medier-
na påverkar deras liv och självbild. På så sätt kan vi
också stödja dem i deras utveckling.
Jag yrkar bifall till reservation 2 under punkt 4.
Till sist, herr talman, vill jag påminna om att Sve-
rige har stipulerat minst antal idrottstimmar i skolan i
hela Europa. Det är faktiskt sant. Det är viktigt att
komma ihåg när vi diskutera barn och fetma och
barns ökade stillasittande att det är den här verklig-
heten som barnen möter i skolan. Nu finns det som
tur är skolor som tar egna initiativ och hittar på saker
och ting utöver det som är reglerat för att de har för-
stått att de måste göra det. Det är bara att välkomna.
Sedan anser jag att det behövs en analys av varför
spontanidrottandet har minskat. Vi vet att Riksidrotts-
förbundet i en utredning lyfter fram behovet av nära
gräsplaner för att stimulera spontanidrottande. När-
heten för barnet - nu pratar jag om barn och inte
ungdomar - har väldigt stor betydelse. Här i Stock-
holm bygger vi i dag hus på de nära friytorna. Vi
behöver alltså analysera och ge den här frågan mer
energi, tycker jag.
Med det tackar jag för mig.