Herr talman! Jag kan förstå att Dan Ericsson har
dåligt samvete. Men jag tycker att socialdemokraterna
borde ta tag i de frågor som jag har nämnt här i dag.
Varför inte skärpa kraven redan nu? Det är nu som vi
ansluter oss och har chans att visa var skåpet skall stå.
Lars G Linder undrade varför jag hade stannat vid
olyckshändelser. Om man nu skall tillämpa KBS3-
metoden - som man låtsas vara enig om, vilket man
inte är, eftersom den ännu inte är godkänd - innebär
det att kärnbränslet förvaras i berggrund i hundratu-
sentals år. Vad kan då hända? Är det samma ursprung
när vattenförhållanden har ändrats, när kemikalier har
blandats, när värmeutveckling har påverkat det mate-
rial som finns lagrat 500 m ner i jorden? Eller får de
invånarna i kommunerna så småningom stå för ett
utläckage? Det är ju därför som jag har stannat just
vid olyckshändelse. Det har jag också gjort därför att
Västerbotten är ju det område som nu är intressant.
Man har gjort en förstudie där bl.a. miljöjurister från
Västerbotten har tittat på det här. Jag vill alltså att
kammaren skall uppmärksammas på vad det är som vi
går in i. Det handlar inte om en lackeringsverkstad
som läcker ut någonting som kan åtgärdas på tio år,
utan det handlar om någonting mycket större. Tids-
perspektivet är kolossalt.
När det sedan gäller safeguards och Hans Blix vill
jag berätta att jag deltog i icke spridnings-avtalets
konferens, NPT-konferensen, i New York. Jag blev
icke imponerad av Hans Blix tal. Han talade om att
man skall sprida kärnenergin och kärnkraften. Det
ökar inte kvaliteten i världen om vi satsar på en sådan
energi. Vi klarar inte heller smugglingen m.m. med
plutonium. Det här med safeguards är vackert formu-
lerat, men det räcker inte till.