Herr talman! Vänsterpartiet har tre reservationer i
betänkandet, två tillsammans med Miljöpartiet och
Centern och en tillsammans med Centern och kds.
Den första handlar om just avvecklingen av Eura-
tom. Där råder också, som tidigare har framgått av
debatten här, en bred samsyn om att fördraget är för-
åldrat och att det borde slopas. Det finns diskussioner
om det i EU. Jag menar att texten i betänkandet är
alldeles för svagt skriven. Det borde vara en styrka i
att riksdagen uttalar att Sverige aktivt skall verka för
att Euratom slopas.
Nu skriver utskottsmajoriteten: "Det är en själv-
klarhet att Sverige aktivt skall delta i de överväganden
och diskussioner som pågår inom EU i den nu aktuel-
la frågan". Men detta säger ju faktiskt ingenting alls
om vilken linje Sverige skall ha. Det är en till intet
förpliktigande fras. Man skulle kunna hänvisa till
föregående debatt, där Björn von Sydow apropå of-
fentligheten i EU sade att det viktiga är vilken princip
som skall vara grundläggande. Detsamma gäller ju
här. Därför vill jag fråga Lars G Linder om det är
majoritetens uppfattning att det vore bra att slopa
Euratom eller inte. Om det vore bra, borde man ju
faktiskt stödja reservationen och tala om att man skall
driva den linjen.
Den andra reservationen handlar om hur Sverige
skall arbeta inom EU på energiområdet i stort. Det
handlar då om vikten att avveckla kärnkraften och att
ta fram alternativ till kärnkraft och andra fossilbero-
ende energisystem, för det är ju faktiskt inte fråga om
ifall vi skall avveckla kärnkraften eller inte. Det är
fråga om hur snabbt det kan ske och på vilket sätt. Vi
känner till riskerna både på kort och på lång sikt. Vi
menar också, som vi skriver i reservationen, att an-
svarsområdena borde övergå till en mer nationell
nivå.
En mening som jag reagerade litet på när jag läste
betänkandet gäller slutförvaring genom deponering i
djupförvar. Det är ju en ifrågasatt metod. Nu funderar
jag litet grand över hur man skall tolka utskottets
skrivning, att detta är en av de tre metoder som finns.
Betyder det att det är en godkänd och accepterad
metod och att riksdagsmajoriteten med detta beslut tar
ställning till vilken typ av slutförvaring vi skall ha för
kärnkraftsavfall? Det skulle vara bra att få ett klarläg-
gande i det avseendet.
Ett annat problemområde som inte nämns alls men
som faktiskt är viktigt är de hundratals kärnkraftsreak-
torer som finns på Kolahalvön. Där borde faktiskt det
internationella samfundet ta ett större ansvar än vad
man gör i dag för att inte frågan skall komma på av-
vägar. Det skulle vara intressant att få en kommentar
till frågan om man inte borde kunna driva detta inom
ramen för EU:s diskussioner om energisystemen och
också inom ramen för ett omändrat Euratom och ett
eventuellt nytt kapital i Maastrichtfördraget, i vilket
skulle ingå det som handlar om ett konkret hot i vårt
absoluta närområde.
Den tredje reservationen, slutligen, handlar om
förutsättningarna för kärnkraft, nämligen uranimpor-
ten. Jag tycker att Kerstin Warnerbring beskrev väl-
digt bra de konsekvenser som vår kärnkraft i Sverige
har på andra ställen på jorden. Vi framställer kärn-
kraft som bidrar till att vi har låga energipriser. Fram-
för blir det ett stort energislöseri, trots att vi är fullt
medvetna om att villkoren för dem som arbetar med
uranbrytning är minst sagt miserabla.
Detta har ju, som också redovisas i betänkandet,
tagits upp i frågedebatter i kammaren. Det verkar ju
som om det är en klar linje från regeringen att detta
inte är ett acceptabelt förhållande. Därför tycker jag
återigen att ett uttalande från riksdagen borde visa
vilken vikt vi tillmäter detta samt också vara en klar
indikation om hur vi ser på kärnkraften i hela krets-
loppet och i hela systemet. Det är beklagligt att inte
majoriteten vill acceptera reservationen.
Eftersom Kerstin Warnerbring inte yrkade bifall
till denna reservation, ber jag härmed att få yrka bifall
till reservation nr 8.