Herr talman! Sammanhållning i ett samhälle skapas huvudsakligen genom att man ser till att fler får jobb. Dels gör det att den egna ekonomin stärks, dels kan vi på andras arbete ta ut skatter som stöder fördelningspolitiskt motiverade stöd till familjer som har svårt att få ekonomin att gå ihop.
Den här regeringen har sett till att reformer genomförts som har fått företagare att vilja satsa, som har gjort att jobben har blivit fler och att sysselsättningen växer. Vi har använt en del av det reformutrymme som Sverige har när andra länder i vår omvärld sparar och drar ned, bland annat till att förstärka situationen för familjer med små marginaler i sin ekonomi. Vi har höjt flerbarnstilläggen. Vi kommer vid kommande årsskifte att höja barndelen i bostadsbidraget, vilket är ett pricksäkert sätt att nå fram till bland annat den typ av familjer som Gustav Fridolin beskriver.
Finns det några andra, mer pricksäkra förslag som vi har missat och som inte samtidigt eroderar arbetslinjen ska vi lyssna till dem. Men problemet är att de ofta framställs av dem som sedan är snabba att angripa vår arbetslinje, som inte tycker att det är viktigt att sätta jobb före annat och som därmed inte heller kommer att klara förutsättningarna för att finansiera de här sakerna, som är så pass nödvändiga.
Vi har ett utanförskap som nu minskar. Vi har ohälsotal som sjunker. Det beror på reformer som har slutat att vara passiva och inte låtsas om att stora grupper människor som står utanför vårt samhällsliv har svårt att hävda sig i det moderna arbetslivet. Jag försvarar varje del i denna reform, även om inte exakt varje punkt har blivit som vi hade tänkt oss. Vi anstränger oss för att folk ska kunna få arbete, eftersom jag vet vad alternativet är: tillbaka till osynliggörande, ut ur arbetsmarknaden, ut ur arbetslivet och in i stora breda bidragsförsörjningssystem där man aldrig stöter på någon form av samhällsansträngning. Det var det vi ändrade, och det är det vi inte vill komma tillbaka till.
(Applåder)